Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och fålla duk och spinna garn.
Men elfvans håg för lek och fröjd
I hjertats botten än är qvar,
Och derför under souunarns dar
Och under julens muntra fröjd,
Står glädjen högt i himlens höjd,
Just som det förr i skogen var.
Och om i hydda eller slott
Ett barn du skådar fromt och godt
Med bruna ögon blicka opp,
Så är det elfvan Rosenknopp;
Men har dess ögon himlens glans,
Så är det elfvan Rosenkrans.
–—£t—–––––––––-
Svalorna.
(Ur sveuska jägareförbundets tidskrift.)
Medan som pojke observerade jag med
IkSIsIr förtrytelse, huru vid mitt
barndomshem, der lmssvalor hade en mängd hon
under takfoten af flygelbygguingarne,
gråsparf-ven inkräktade flere svalbon och der hängde
ut sina skyltar af långa trasor, halmstrån
och grofva fjädrar. Ty dessa foglar ha
i sina hemvanor intet begrepp om nätthet
och prydlighet; de blott hopa hvad de först
öfverkomma och draga till sitt otrefligä bo
de mest olikartade föremål, ofta af den form,
att en del hänger utanför och vimplar
för vinden. Jag gjorde då processen kort
med dessa inkräktare genom att om
qväl-leu, när det blef mörkt, förstöra hela
boet. Många ströko ock med genom
dunst-hagel, då de helsade på körsbärsträden och
sockerärterna, och ännu flere, då de efter
yrväder tillsammans med gulsparfvarne
slo-go till vid logen och satte sig på den linie
af agnar och slösäd, som jag utstrött å snön,
eller då de till hundratal flögo in på en
foderskulle, der luckan kunde dragas igen
med ett rep. Gråsparfvarnes autal förblef
dock alltid ansenligt och den skada de
orsakade i trädgården var ganska betydlig.
Då jag för några år sedan kär bygde
mitt hem och hade fått allt i ordning,
saknade jag något i liemtrefnaden, och det var
hussvalan under takfoten. Tornsvalan och
ladusvalan instälde sig, och stare, mesar,
flugsnappare, göktyta, rodstjert, med flere
togo hålkarne i besittning, ’men hussvalan
ville ej bosätta sig. Hvarje vår kom ett
och annat par, undersökte takfötterna, satte
sig på listerna för att qvittrande öfverlägga
om saken, men det blef intet allvar af.
Likväl hade jag på ena flygelbyggnaden satt
upp en särskild, beqväm list och der
smetat med ler, så att det skulle se ut, som om
gamla svalhon funnits der. Men ehuru
lokalen flitigt undersöktes af spekulanter, ville
ingen nybyggare slå sig ned.
Ändtligen i fjol vid pingsttiden såg jag
huru ett par af de små älskliga foglarne
efter mycket fram- och återtiygande beslöt
sig för bosättning. Den första
grundmnr-ningen började. Det var i knuten vid min
sängkammare, och tidigt i dagbräckningen
hörde jag hvar morgon, huru de lifligt
samspråkade om det vigtiga företaget. Snart
följdes exemplet af par efter par, och jag
hade den roligaste sysselsättning i att följa
deras trägna arbete. Materialierna
hernta-des från sjöstranden ett bösshåll från huset,
på ett ställe invid en tvättbrygga, der vid
närmare undersökning den blöta jorden
be-fans bemängd med hår, dels efter
nötkreatur som der vattnades, dels efter sviuslagt.
Utan detta binduingsmedel skulle denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
