Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––––––––––––––––––––-^
ILLUSTRERAD BARNTIDNING M 16
Detta hörde mannen ännu helt tydligt, men
då det derefter blef tyst i skogen, så tog
sömnen ut sin rätt, och han somnade in
bredvid sin vakteld.
Men en jägare ger sig ej tid att sofva
länge, och när det började dagas, steg
mannen redan upp ifrån sitt läger. Han
erinrade sig då, hvad han hört om natten, och
hvad granarna hade talat. „Har jag drömt
eller hvad månne det kan hafva varit?75
sade han för sig sjelf, .jag tror det är bäst
att gå och se efter, hvad för godt som
linnes der borta under granen!15
I dessa tankar gick han åt det hållet,
hvarifrän han om natten hade hört
brakandet, och gick långt in i skogen, till dess
att.; han fann deu kullfallna granen. Här
besannades nu allt, hvad han hört under
nattens lopp. Vid granens rot var
nämligen en stor skatt, och under dess topp en
svart, glänsande räf. Mannen tog både
skatten och räfveu, förde dem hem till sig
och blef sålunda mägta rik.
„Nu kunde det vara rätt trefligt. att ha
en hustru, då det linnes egodelar nog,55
tänkte mannen och tog åt sig en mö, så
fager och sedig, att det ej fans mången
hennes like i hela vida verlden. Med henne
lefde han hemma i allsköns välmåga och
led ej brist på någonting, ty de hade
öf-verflöd på allt.
Men för mannen begynte tiden likväl
slutligen blifva lång, då han enligt de rikes
vana var sysslolös, och intet fans att göra.
Då satte han sig en morgon vid fönstret
och såg ut på gården, huru vädret var
vackert och himlen klar. Ifrån fönstret
kunde han se sina vidsträckta åkrar, och
just under det samma var ett vackert linfält
beläget, hvaröfver dagen igenom småfoglar
flaxade. Ibland de andra flög dit också en
sparf med sina ungar för att äta af
liu-fröen, och ungarne, som ännu allt voro
snåla, slogo ned på marken. Då lärde dem
modren, sägande: „kära barn! äten ej från
marken, äten från lintopparue; hvad som
ligger på marken, blir der qvar lör vår
räkning, men topparue föras bort!55
Då manneu hörde detta, brast han ut i
skratt, så att hans hustru, som stekte
pannkakor vid spiseln, märkte det och frågade:
„hvad skrattar du, gubbskaik; såg du väl
något tokigt hos mig?55
-Jag skrattar, hvad jag skrattar, men jag
kan ej säga orsaken. Och föröfrigt angår
det ej dig!55 svarade manneu.
Men man känner nog qvinnornas natur:
när de en gång hört ett ord, är det ej så
godt. att slippa af med dem mera. Sålunda
begynte också hustrun nu att desto mera
ansätta honom, föll honom om halsen, smekte
och bad: säg nu, livad du skrattar åt!55
Slutligeu förmådde mannen ej längre
motstå henne, utan sade slutligen: „hemta mig
först rena kläder, så skall jag säga sedan!55
Hustrun hemtade då åt honom, hvad han
begärt, och han ömsade kläder och han
lade sig att ligga raklång på bänken, såsom,
ett lik lägges att ligga på bräder.
I gården funnos tio hönor och en tupp.
Dem bad mannen sin hustru släppa lösa i
stugan, att han skulle få se dem, innan
han dog. — Han beredde sig nämligen att
säga orsaken, hvarför han skrattat.5 och
visste att han derför skulle dö. Men
hustrun trodde blott, att manneu sålunda ville
visa henne, hvad som så var innerligen
roligt, och gjorde derför sä, som han önskat.
Men då tuppen sluppit ut, begynte den
kroma sig bland hönorna och sade
högfärdigt: „kok — koko — ko, koo – ko — kok:
sel jag har tio hustrur, och jag styr dem
alla; husbonden har endast en, och ej ens
med denna kan han komma tillrätta, och
derför lägger sig den narren nu att dö.55
Mannen förstod tuppens kacklande genast
och fann, att han höll på att begå en
dumhet. „Nog har jag framdeles tid att dö,55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
