Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
cliuru porten var öppen, lian endast kunde
komma några steg; något bindrade honom.
Förvånad liäröfver, vände lian sig om för
att fråga den goda vännen, som fört honom
hit, men han syntes icke till.
Medan han stod och undrade öfver livad
han skulle göra, hörde han glada, skrattande
röster först långt borta, men sedan allt
närmare, tills han märkte, att det var några
af de sköna barn, hvilka han hade sett på
andra sidan om berget och som nu koinmo
ditåt. Deras kläder voro alla så lysande
rena och hvita, att gossen för första
gången började tycka sig vara nästan smutsig
och trasig. När de kornrao lionom närmare,
kunde han höra dem säga till hvarandra:
”ack! här är ju ett litet älskligt jordiskt
barn, som står ensamt; låt oss tala till det.1’
Men förrän de liunno detta, ropade
barnet till dem: ’"vill ni icke öppna porten mera
och låta mig komma in och leka med er?”
”Vi kunna icke öppna eller sluta porten,”
sade barnen, ”men vi vilja bedja en af våra
vaktande cnglar komma och göra det.”
Några af barnen gingo då tillbaka för
att finna några af väktarne, de öfriga
började att tala med den lille.
”Men säg oss, hur kom du hit.”
”Jag såg eder på den andra sidan, ehuru
genom molnväggen, och försökte att komma
till eder, men kunde icke. Ni se alla så
lyckliga ut, leken ni alltid?”
”Icke alltid, men vi äro alltid lyckliga.”
”Kunnen ni leka när ni viljen?” frågade
gossen.
”Ack ja,” svarade barnen ”vi göra alltid
det vi vilja.”
”Hur roligt! jag önskar jag vore hos eder,
för då skulle jag aldrig vara ledsen eller
obeskedlig, emedan jag ej skulle tvingas att
göra så mycket, som jag ej tycker om och
hvilket förargar mig.
Barnen sågo så förvånade ut, som om de
hört något mycket underbart.
”Hvarför sen ni så förvånade ut? äro ni
alldrig ledsna eller onda 1 ”fortsatte barnet,
i en tankfullare ton. ”Hvarför dragen ui
eder från mig? Jag är icke ofta ond och
jag skulle aldrig vara det, om jag finge
komma och bo hos eder och endast göra
hvad jag ville; låt mig komma iul”
”Kom du upp på en af de små smala
stigarna, som leda från eder verld till Yår?”
frågade ett af barnen, ”och såg du de
”Gyllene strålarne” falla på dem.”
”Jag såg inga små stigar och inga
”Gyllene strålar;” men livad gör det? När jag
nu är här kan jag ju stadua hos eder.”
Men då han såg upp, veko barnen tillbaka
De syntes ej röra sig, men en dimma sänkte
sig mellan dem och honom, och de blefvo
mer och mer otydliga. På samma gång
hörde han milda röster säga: stackars barn,
stackars barn! han kan ej vara med oss i
han har aldrig sett de Gyllene strålarna.”
”Ack, stanna, stanna, lemneu mig icke,”
ropade den lille, ”jag måste komma till eder.”
”Nej, icke ännu,” ljöd det nära honom.
Han stod ännu en stund, sedan sade han:
”jag vill gå till den andra porten, jag måste
in.”
Han gick till nästa port, hvilken äfven
stod öppen, men också vid denna port fann
han ett något — han kunde icke säga hvad
— som hindrade lionom från att passera
derigenom. Då blef han ond och ledsen
och började skrika.
”Fy 1 lilla jordebarn,” sade en allvarlig
röst och strax försvann lians vrede och han
kände sig rädd. Bredvid honom stod
cn-gclu, som hade fört lionom dit.
”Ack! hvarför kan jag icke gå igenom
denna port?” sade barnet, ”jag ville så gerna
gå till dessa lyckliga barn. För mig till dem!”
”Jag vill föra dig in på en stund och låta
dig tala med några af dem.”
Så sägaude tog han gossen vid handen
och ledde lionom till ett skönt träd, fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
