Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JU 17
–––––––––––––––––––––^
ILLUSTRERAD BARNTIDNING 141
skulle du ha varit glad att få berätta derom,
och att få lära något om deras verld. Nu
hvarken kan eller ville du lära något och
måste derför vända tillbaka.’1
„Jag vill icke återvända till jorden, der
är så kallt och mörkt och der finnes intet
så skönt som här.”
„Icke så, lilla vän,” återtog cngelu; „det
är en verld full af under för den, som
betraktar den rätt; men som du cj önskar
att blifva klokare, skall jag föra dig til
en annan stjerna, hvarest sådana barn bo,
som äro för lata och vårdslösa att lära sig
något.
Engeln upplyftade gossen och förde honom
bort, tills de alldeles förlorade åsynen af
den lysaude stjernverlden med de lyckliga
barnen. Han satte honom ned vid en stjerna
af ett blekt, grått och ödsligt utseende och
bad honom gå in der. Allt på denna stjerna
var rödt eller blått samt tyst och
sorgligt.
Der voro många barn, som vandrade
omkring; de hvarken arbetade eller lekte, de
giugo endast fram och tillbaka, aldrig stilla,
men sysslolösa.
Åh! huru de syntes tröga och hoglösa,
och hvilken otreflig ort!
„Detta är den bästa verlden för dig att
lefva i,” sade eugeln med allvarlig sorgsen
röst.
„I denna verld skall ingeu försöka att
lära dig något, ingen skall älska dig;
ingen skall någonsin försöka att göra dig god.
I denna verld skall du blifva lemnad
alldeles åt dig sjelf; här får du alltid ha din
egen vilja.”
„Ack! goda engel,” utropade barnet; „tag
mig bort — tag mig tillbaka till min egen
kära jord. Jag vill hellre lära mig lexor
och blifva bättre, äu att lemnas här för
mig sjelf på denna olyckliga stjerna! Tag
mig blott tillbaka.”
Eugeln tog honom åter på sina armar
och sväfvade med honom genom lufteu till
bergets spets.
Då rörde han vid gossens ögon och bad
honom se ned för bergets sidor. Denne
gjorde så. Från hvarje sida såg han en
mängd menuiskor bestiga berget; mcu huru
de någonsin hinna toppen, kunde han ej
begripa. Der syntes inga stigar, men i
stället stora klippblock liggande här och der
i stor oreda, samt stora dystra skogar.
Allt var oreda och förvirring.
„Gå all dessa menniskor till den lysande
stjernan?” frågade baruet. „De skola röra
sig på dessa skarpa klippor; och kuru skola
de hitta från skogen, om de engåug kommit
der iu?”
„Se närmare,” sade engeln.
Barnet såg åter dit och utropade
slutligen: „Ack! jag scr! Jag ser några små
smala stigar, som gå uppför berget, och jag
ser något lysande öfver hvarje liten stig.
Äro dessa små ljus der för att visa
mennis-korna vägen?”
„Ja,1’- svarade eugeln, och åter berörde
han barnets ögon samt bad det se upp till
den stora solens hem. Barnet blickade upp
och såg, att der från alla sidor utgick en
oräknelig mängd gyllene strålar, och att
dessa strålar gingo i olika riktningar ned
för berget, samt att ju lägre de gingo och
ju längre de voro från sitt ursprung, desto
tydligare framstodo de. De lyste klarare
mot den mörka klippau.
Dessa strålar voro af en lysande gyllene
färg, när de först frambröto, men när de
föllo på de mångfaldiga stigarnc voro de af
olika färger och somliga lyste klarare än
andra. Barnet märkte äfven att när en
stråle föll framför en vandrare, blef denne
såväl som stigen upplyst deraf. Om han
syntes trött och hans kläder fläckiga blefvo
de i den klara strålens sken friska och sköna
Några af strålarne gingo rakt igenom de
höga fula klippblocken; andra genomkorsade
V
T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
