Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sjunga små visor — allt hade hennes
pappa lärt henne. Och i ena hörnet af
qvarnen var en liten ugn, der brukade hon
koka kaffe åt sin pappa. Bra rädd var hon
ännu, när kaffet började koka öfver, och dä
ropade hon att pappa skulle komina och
lyfta bort pannan från elden. — Om
sön-dagsqvällarna sutto de alltid tillsamman på
qvarntrappan och då läste mjölnarfar högt
från den stora bibeln. Deraf förstod liten
Karin ännu föga, men hon satt dock helt
andäktigt och hörde på. Roligare var det
dock, då far berättade historien om Necken
och qvarntomten och mycket annat.
Tomten var hon god vän med, åt honom
sparade hon alltid litet socker och hvetebulla 1
om söndagsmorgonen. Tomten var det, som
såg efter qvarnen, då far lade sig att sofva.
Gud välsigne pappa och mamma och
tomtegubben med, brukade hon läsa livar qväll,
innan hon lade sig. — Prat 1 — sade
mamma, men lilla Kuisu visste bättre, huru snäll
tomten var. —
Men så blef det en vinter igen och mycket
kallt, och så hände det, att liten Kaisu, som
alltjemt sprang till qvarnen att lielsa på sin
pappa, förkylde sig, fick snufva och hosta
och blef så sjuk, att hon måste läggas till
sängs. Ack, livad hon tyckte det var
ledsamt. Nu fick hon ligga helt stilla i
sängen och fick ofta icke se sin pappa på hela
dagen förr än om qvällen, men då kom lian
och satte sig bredvid sin lilla flicka och
berättade henne, huru det såg ut i qvarnen,
luiru ledsamt tomten hade och mycket
annat. Dä var hon så glad, så glad, att
ögonen strålade. De hade också hlifvit så stora
och vackra, som de ännu aldrig varit. Men
tala orkade hon icke mycket, då fick hon
igen så svår hosta, att hon ville qväfvas
deraf. — „Pappa, när slipper jag igen till
qvarnen, för pappa mig dit i morgon ?-
frå-ade hon alla dagar. Kanhända, min lilla
icka. Men deri morgonen ville ej komma.
— Och vintern gick och snön smälte bort
och små blommorna började titta fram vid
bäcken. Solen sken så klart in genom
fönstret och rakt på lilla Karin, som låg så
livit somen liten konvalje på bädden.
„Mamma,“ pade hon en dag, „livar är pappa, bed
honom komma hit.u Modren kyste sin lilla
vissnade blomma och skyndade efter fadren.
— ”Pappa,15 sade hon, då fadren kom till
bädden, ”snälla pappa, nu måste du föra
mig till qvarnen, icke i morgpu och sedan
aldrig mera, men nu just. Älskade
mamma, kläd på mig litet.” Och modren svepte
varma kläder kring sitt barn och fadren
bar henne på sina armar ut till den gamla
qvarnen. Här måste han gå med henne
rundt ikring och sjunga för henne alla de
gamla, kära visorna. Och hon låg helt
stilla och såg blott ikring sig med de stora
I glänsande ögonen. — ”Stackars tomte!” sade
hon ”och stackars pappa! Sätt dig nu på
tröskeln att jag får se ut.” Och han satte
sig på qvarntröskclu i det klara solskenet.
”Kyss mig nu pappa, o livarför gråter du,
jag går ju till Gud och du kommer till lilla
Kaisu.” — Hon sträckte armarna’ upp emot
honom och han böjde sig ned emot henne,
men då föllo de små armarna ned tillbaka.
En klar solstråle föll ned på hennes ansigte,
med ögonen följde hon den en seknnd,
men så slöto de sig. — Liten Karins ande
flydde med strålen till Gud. Och Karin
blef lagd i kista och gömd i den mörka
mullen, och dagar kommo och dagar gingo
som förut. — Som förut gick också
mjöl-narfar i qvarnen, men aldrig hördes han
mera sjunga sina gamla visor och aldrig
rörde han mera vid fiolen 1 Den fick hänga
obegagnad på kammarväggen. Och ofta
lmnde det, att han satt långa stunder på
qvarntröskeln och blickade ut i fjerran, och
qvarnen fick sköta sig sjelf.
En vacker höstmorgon, då mjölnarmor kom
in för att väcka sin gubbe, som sof så
länge, låg den gamle helt stilla med armen
under hufvudet. lian hade somnat in för
alltid. Och mjölnarfar blef lagd i jorden
bredvid sin lilla Kaisu.
Nu är det mor som sköter om qvarnen.
ålon på kyrkogården, på den lilla grafven
växa några förgätmigej och en vacker björk
susar i sommarqvällen frid öfver mjölnarfar
och hans lilla flicka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
