Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fyra präktiga hästar, hvad skulle hon liafva
att göra i skogen pä en sädan t.id ? Jag
gret mycket. Men jag var ej mera
livarken rädd eller bedröfvad. Jag var glad
öfver att jag hade lärt mig att tro och veta,
att man aldrig har nägot. att frukta, när
man håller’_’sig fast till Gud. Jag gick
raskt vidare. Dä kom der pä c n
gäng något emot mig och några
ö-gonblick derefter låg jag i
Mariannes arm, och tänk, hou hade den
lilla himlen i den andra armen!1’
Grefven hade suttit med hän-
derna för ögonen och hört på. Han
var djupt upprörd och frågade:
”Nå, men Marianne, hur kom
hon då till dig? Vi voro alla
mycket bekymrade öfver din länga
frånvaro.”
„Då Camilla kom tillbaka med
kikaren och ej fann mig, der hon
hade lemnat mig, trodde hon, att
jag ville skämta med henne och att
jag hade sprungit till Marianne i
skogvaktarhuset. Då hon kom dit,
fann hon hvarken henne eller mig.
Marianne hade gått ut i skogen
och lilla grefvinnan hade de inte
sett till, sade de. Slutligen fann
den stackars förskräckta Camilla rätt
på Marianne. Och tänk hur roligt,
pappa! Hon kom frän motsatta
sidan, på jagt efter den lilla hinden,
som jag så länge hade sprungit
efter. Hon fick fast den, der jag hade
fallit omkull, och då vi ändtligcn
möttes, kommo vi öfverens om, att det skull e
vara ”vår hind.” Vi mindes inte taga den
från modren, men vi gåfvo åt den mitt
röda korallbaud kring halsen, och så skulle
Marianne livar dag försöka få fast den, för
att få den tam, och du kan tänka dig,
pappa, att livar gång Marianne mjölkar sin
get, så får den lof att slicka det som blir
q var i stäfvan, och den äter från våra
händer, men nu______”
”Men nu?” frågade grefven vemodigt.
”Ja nu”, svarade lilla Marianne och neg,
”skall jag nog få fast den igen, ty jag har
alldeles glömt den, sedan lilla grefvinnan
blef sjuk.” Och den vackra lilla bondflic-
Wlborg ! fseklet.
kan blef helt röd af ansträngning att hålla
tillbaka sina tårar.
”Du är en god flicka, Marianne!” sade
grefven, ”jag skall inte glömma din
vänskap för min dotter. Men hvarför har jag
inte förr fått veta detta, Agnes? Din
moder känner säkert icke heller detta?”
”Pappa”, sade Agnes och lindade sin arm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
