Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M 24
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
189
den ende, som hade rock på sig. var
kaptenen. Denna rock bytte oupphörligt om
rygg, ty vinden var bister. Så snart någon
af sällskapet kände sig utmattad af kölden,
sattes plagget på honom, hvarpå lian
nedlades emellan tvenne af kamraterna. En
dag, när allas hopp och krafter voro så
godt som som uttömda, varsnades på afstånd
en flytande tunna. Den måste innehålla
något ätbart, tänkte man, och en af
männen var stark nog att simmande bringa
fyndet till flotten. När tunnan öppnades,
befans den innehålla endast salt. På
femte dagen simmade en annan ut efter en
lök, hvilken de som bröder delade och
förtärde under djup tacksamhet. På åttonde
dagen spejades ett skepp. Med
utomordentliga ansträngningar lyckades de nu till
ben-rangel förvandlade männen att hissa
kaptenens rock på en åra såsom nödsignal. Men
skeppet försvann utan att märka dera. Kort
derpå kom ett annat fartyg i sigte, nu så
nära, att de skcppsbrutnes ögou strålade
af hopp derom, att, räddningens timme var
slagen. Men, o ve! det styrde en annan
kurs och varseblef ej de döende sjömännen,
hvilkas hjertan voro nära att brista af
för-tvitlan. De voro uthungrade, med läppar
brännande af törst och kroppar svidande af
köld och regn. De hade redan för tvänne
dagar sedan förlorat, sina röster, men
kaptenen hviskade fram orden: “låt oss bedja!19
Alla knäföllo vid den åra, på liv ars
uppresta ända rocken ännu svajade. Sjön gick
högt och solen - en röd, strållös skifva —
höll på att sjunka vid östra synranden.
När männen efter förrättad andakt på nytt
höjde sina lmfvuden, skulle de hafva
sjungit ett halleluja, om de blott haft makt
der-till, ty ett skepp låg med lösa segel ej långt
derifrån, synbarligen i afsigt att komma de
olycklige till hjelp. Iiär var således
omsider en räddning. Nej, endast en möjlighet
ännu! Den röda skifvan sjönk i samma
ögonblick, och mörkret gjorde skeppet
osynligt. Men efter en stunds förlopp hördes
årslag och en djup röst som ropade ”hallå I”
De skeppsbrutno kunde icke svara; deras
svullna tungor och strupar hade gjort dem
stumma. Räddningsbåten gjorde en sväng
omkring flotten och styrde nu kosan rakt
ifrån stället. Tänk hvilken pina för de
arme! Båtens årslag tystnade och för andra
gången ljöd den djupa rösten: "hallå,
skepps-kamrater, hvar ären I?” Kapten
Nounce-ville hviskade till sina män, sägande: ”låtom
oss förena våra röster i en hviskning och
säga ”här.” Och nu kom på en gång en
åttafaldig hes hviskning af ordet. Det var
lif, om den hördes — död i motsatt fall.
Derefter vet kaptenen ej livad som hände,
ty då han kom till sans, låg han i skeppets
kajuta.
De skeppsbrutnes räddning hade berott
på en händelse, som icke upptog mer än
ett ögonblick — det ögonblick kaptenen på
fartyget varseblef de förolyckades signal
så noga har Gud från tingens begynnelse
uträcknat och sammanstält de tilldragelsen
vi kalla slumpens verk. När solen hade
nått vattenranden, satt kaptenen på däck
med bibeln i band. Boken föll; han böjde
sig ned för att upptaga den; i det samma
kom han att kasta en blick på den glödande
skifvan, emot hvilken den aflägsna
nöd-far-kosteu aftecknade sig som i eu spegel, dock
endast en sekund; ty solen gick ned i
nästa ögonblick, ålen kaptenen förstod livad
som var å färdc. Han, lians skepp och det
afgörande ögonblicket hade från tidens
början haft detta verk att utföra, och de utförde
det, ty Guds kronometer går aldrig orätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
