Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LITEN JULHISTORIA.
Af
Carl Andersen.
julens annalkande var det i herregården
liksom annorstädes stor brådska. I köket
bakades och stektes, i salen pryddes
julträdet. Det var redan flera timmar efter
middagen och man hade icke mycken tid
att gifva bort; derför passade en livar på
sitt görande och lät nästan sköta sig sjelf.
Och derför hände det också att ingen
lade märke till gossen, som nyss tittade in
genom den halföppna dörren, i hopp om
att blifva sedd af ett eller annat vänligt
öga. Han väntade och väntade, men huru
många som än kommo ocli gingo derinne.
hade dock hvar och en något annat att se
efter, än den vackre gossen med det lifliga
anletet och de söndriga kläderna, hvilken
stod der med sin tomma lerkruka i handen,
som nu skulle bäras hem tiil den fattiga
modren lika så lätt, som då hon i morse
hängde den på hans arm! Om han blott
skulle komma, den gamle kammarherren,
som vid sista examen i skolan klappat ho
nom på kinden och gifvit honom ett blankt
silfvermynt, för det han var den flitigaste
vid förhöret — men ingen kom! 0, hvad
var det, som tindrade för hans öga, då
den andra dörren der inne öppnades?
Äpplen och kakor och guld och flaggor — nu
var det. borta, dörren hade slutit sig igen,
och nu måste lian då gå härifrån med
oför-rättadt ärende.
Han gick med tungt hjorta; han kände
i detta ögonblick bittert sin usla lott, vid
tanken på den kalla stugan der hemma,
der enkan och lian skulle hålla jul. men
fattigdom duka bordet. Och här, der de
hade så mycket, här fans icke en enda,
som hade en tauke öfrig för honom eller
ville gifva honom ett vänligt ord! Han
ansåg sig för mycket olycklig, mycket, ensam
och mycket öfvergifven.
„Hvad heter du?“
Dessa ord af en spiid barnröst afbröto
honom i hans sorgsna betraktelser. Det
var en liten flicka, som stod i den öppna
dörren ut mot den långa alléen, som ledde
ned till landsvägen. Hon kunde väl vara
en sju år, hade blå ögon, hvilka strålade
af julglädjen i det lilla hjertat, röda
kinder ocb ljust hår, som skulle glänst såsom
guld i gossens ögon, i fali han i detta
ögonblick haft mod att rätt höja dem npp till
henne. Hon återtog sin fråga; „Hvad
heter du?“
Han måste då svara och få munnen i
gång: Hans hette han och var son till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
