Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från porten och öppnade den för kamraterna,
och Thorer sade åt dem: Hulr inne är en
kulle, hvarest mycket guld finnes ibland
mullen; denna kulle måste vi finna. Äfven
finnes här Bjannernas gudabild, Jomale
kallad, men den må ingen röra.1’ Sedan
de funnit kullen, fylde männen sina skörten
allt livad de hunna och fingo mycket guld,
men äfven mycket mull dcribland. Derpå
hegåfvo de sig på återvägen. Men när de
hunnit ett stycke, märkte de, att Thorer
saknades. Karli begaf sig då genast
tillbaka för att se, hvad som kunde hafva
händt kamraten. Då fick han se någonting
rätt besynnerligt, Samme man, som så
strängt hade förbjudit att röra vid
gudabilden, var sjclf som bäst. i full färd med
att plundra den samma. Han hade redan
borttagit en med silfverpenningar fyld
silf-verskål, som stod på bildens knän;
pennin-garne öste han nu i sin famn och trädde
äfven skålens handtag på sin arm. Då Karli
såg detta, ville ej heller han bli lottlös.
Kring bildens hals hängde en tjock, dyrbar
guldkedja. För att. åtkomma denna afhögg
Karli med sin yxa det snöre, hvarmed
kedjans båda ändar voro fastgjorda i nacken;
men hugget var så starkt, att äfven hela
hufvudet föll af guden. Men Karli tog
kedjan, och hals öfvcr hufvud begaf man
sig nu i väg derifrån.
Man hade också i sjelfva verket skäl att
skynda, ty den starka skrällen hade
ändt-ligen väckt bildens sömniga väktare. De
sprungo till skidgården för att se efter,
livad som var å färde, och då de funno den
plundrad, stötte de i sina horn. Snart hade
de väckt allt folket i trakten, och från
alla håll hördes hornsignaler och höga rop.
När Norrmännen ändtligen hunno till
skogs-brynet, sågo de redan slätten framför sig
fyld med stora skaror af Bjarmer. Nu
skulle en säker död väntat dem, om ej
Thorer hade varit en lika kunnig trollkarl
som oförskräckt stridskämpe. lian strödde
något, som liknade aska, ifrån en påse på
vägen och på männerna och gjorde på detta
sätt sina kamrater osynliga. Huru än
Bjar-merna under höga rop svärmade omkring
dem, så kunde de dock icke tillfoga dem
någon skada, och de anlände välbehållna
till sina skepp.
Men så lyckligt allupo dock ej alltid dessa
Bjarma-färder. Bjarmerna voro nämligen
ett mycket tappert folk, som dessutom hade
rykte om sig att vara väldiga trollkarlar.
Derför var äfven döden ofta nog
angripa-renes enda vinning. Men i så mycket större
ära liöllos de, som lyckligt återvände från
den äfventyrliga färden, och ’’Bjarmafarareri
blef ett särskildt hedersnamn för en modig
och oförskräckt kämpe.
Bjarmerna å sin sida glömde ej att utkräfva
hämnd. De företogo gång efter annan
plun-dringsfärder till Finnmarken,’ som redan
lydde under Norge, och röfvade och
plundrade. Lapparnes fornsägner äro uppfylda
med minnen om dessa blodiga strider, och
äfven krönikorna hafva en och annan gång
bevarat årtalet, då sådana härtåg egt rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
