Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4-
JK 2
ILLUSTRERAD UARNTIDNING
13
„Sä. välj! So liiir! Tag guldet!
Försök att lycklig vara!
Och nilr du vill ha mera,
sä räck ut handen bara.
Men säg farväl ät helsan
och ät ditt glada sinne,
Välj ett utaf de häda,
ty nu är stunden inne!“
Och Hickan säg mot himlen,
den strålande och klara,
Och tänkte: „mer än rikdom
är att förnöjsam vara!“
Och hort hon såg från guldet,
och så i samma stunden
Ilon vaknade. — Hon sofvit
och drömt i gröna lunden.
-»•wyy-
FRÅN SKOGEN.
Talgoxen.
bland våra trefligaste foglar är den
illa, glada Talgoxen (Partis major,)
som hör till mesarnes slägte. Han bär en
prydlig olivgrön frack och blekgul väst, svart
kalott och en präktig svart sammetskrage,
som fortsättcs ned på bröstet af ett bredt
band.
Talgoxen uppehåller sig för det mesta
i träd och kommer högst sällan ned till
marken. Han är liflig och nyfiken och
betraktar från alla sidor allt nytt och i
ögonen fallande, för att slutligen forsigtigt
närma sig det ocli hackp deruti med näb-
ben. Det är någonting sällsynt, att se
honom några minuter sitta stilla eller vara
vid dåligt lynne. Alltid vid gladt mod,
klänger han mellan qvistarne i träd, buskar
och häckar, tränger sig än här, ilu der på
en trädstam eller vaggar i upp och
nedvänd ställning på den smala spetsen af en
slankig qvist, kryper genom en ihålig stam
och smyger ledigt genom sprickorna och
hålen, allt med de mest omvexlaude
ställningar och åtbörder, med en liflighet och
snabbhet, som är högst Instig att skåda.
Men hur mycket han än beherskas af sin
nyfikenhet, och hur gerna han än lägger sin
näsa i allt, som kommer i hans väg, och
hamrar och knapprar derpå från alla sidor,
så går han dervid dock icke så sorglöst till
verket, som man kunde tro; han visar
tvärtom i sina handlingar mycken klokhet,
och öfverläggning. Så förstår han ej blott
att skygt undvika den, som ställer forsåt
för honom, utan äfven att undvika de
ställen, der någon fara träffat honom. Man
kan redan på hans ögon se, att han är en
förslagen och skalkaktig fogel; han har en
mycket listig blick.
Talgoxens läte är ett ”sitt11, hvartill ibland
kommer ett ”finit, fink”. Sången är enkel
och upplifvande; tonerna klinga så klart
som en liten klocka. Om våren låta hans
glada locktoner ”tititö, tititö”, hvilket
landt-mannen tycker vara ”litet hö! litet hö”!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
