Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
kärr eller stora öknar förtorkade af solen,
utan träd, utan grönska, med en jordmån,
som aldrig uppfriskas af en droppa regn,
men hvarest dercmot tidtals våldsamma
vindar blåsa, så att liela berg af sand
sam-manskockas.
Också är det i orienten, som åsynen af
denna så vexlande och så rika natur har
börjat göra intryck på de folk, hvilka icke
såsom vi hade den lyckan att känna och
älska den sanna Guden; dessa menniskor
insågo oaktadt sin låga bildning, att dessa
underbara ting, som syntes dem vara
ordnade med så mycken vishet, icke hade
frambragt sig sjellva och icke underhöllos
af en slump; men som de icke ägde några
egentliga kunskaper, så förestälde de sig,
att alla de saker, som väckte deras
beundran, voro verk af tusende olika Gudar.
Sålunda trodde de, att den jord som gaf
dem födoämnen var en god gudinna, en
gemensam moder för alla menuiskor; att
hafvet qvarhölls i sin bädd af en gud, som
styrde det efter sin vilja; att floderna, som
vattnade deras ängar, voro lika många
välgörande gudomligheter; att framför allt
solen, denna stora stjerna, som gifver oss
ljus och gör att frukten på jorden mognar,
var den högste guden, och att månen med
sin silfverskifva mätte vara hans hustru
eller syster, med ett ord: de förestälde sig
mångahanda orimliga saker, som ej kunde
förklaras på annat sätt.
Sedan de en gång fått denna
föreställning, stannade de icke dervid: skogar, fält
haf, sjöar och de stjerner, som lysa på
himmelen trodde man befolkas af gudomligheter.
llvarje träd hade sin gudinna (Diyad), som
skulle lefva och dö med det; hvarje bäck
helgades af en Najad eller vattennymf.
Man trodde att det var en gudinna som
rådde öfver floderna, en annan öfver fruk-
ten , en gud öfver krigshärarne. Snart fans
det icke en enda af försynens välgerniugar,
som icke sattes under beskydd af någon
gudomlighet, åt hvilken man skyndade sig
att gifva gestalt och helga altaren.
Men hittills hade endast tacksamheten
skapat gudar; fruktan och lidandet uppfunno
dock flere: man reste tempel åt döden, åt
pesten, åt kriget, åt stormen, åt alla de
plågor, som härja menskligheten och
ödelägga verlden. Man tillbad onda gudar,
såsom man hade tillbedt goda; det onda
förkroppsligades på detta sätt såsom förut
det goda; konsterna, menuiskans
uppfinningar, hade likaledes sina
skydsgudomlig-heter, vidare egnades äfven gudomlig
vördnad åt sådana menniskor, som gjort sina
likar någon tjeust, och slutligen i några
länder, till och med åt vissa skadliga eller
nyttiga djur. Snart hade hvarje folk sina
särskilda gudar, som det tillbad på sitt vis,
så att om några få århundraden fans det
öfver hela jorden en oändlighet utaf
gudomligheter af alla slag, åt hvilka man reste
tempel och offrade.
Men ehuru dessa gudomligheter af sina
tillbedjare ansågos vara odödliga, sä ägde
de dock icke särdeles stor fullkomlighet:
man trodde att do kunde såsom vi andra
menniskor känna vrede, sorg, smärta, hafva
sjukdomar och andra svagheter, begå
misstag, vara med ett ord underkastade alla
vårt ofullkomliga stägtes olyckor; allehanda
sägner gingo om dem, den ena löjligare än
den andra, och berättelsen härom skall
väcka eder förvåning.
Det är historien om dessa olika
gudomligheter, om den dyrkan, som egnades dem,
och om den gestalt, under hvilken de
före-stäldes, som man kallar Mythologi.
Forts.
T—
r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
