Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
22
M 3
vacker trädgård bredvid en stor park,
der-ifrån hon skulle afhemta dem efter ett par
timmar. — Till en början gick allt väl.
Cecilia hoppade på sitt rep, och hennes
hastiga rörelse väckte den lilla broderns
stora munterhet; men snart började han
gnugga sina ögon och gäspa. Han är
sömnig, sade Anna, jag skall söfva honom. Gå
derför och hoppa under de stora träden
derborta, men aflägsna dig ej för långt.
Så snart lilla bror insomnat skall jag söka
upp dig och då berätta en rolig historia.
Cecilia begaf sig till stället i afsigt att
ilfven stadna der, men snart trött att hoppa,
band hon sitt rep om lifvet och började
plocka blommor i gröngräset. Hon hittade
först prestkragar och ett stycke derifrån
såg hon gula blommor, hvilka växte invid
en grind, som ledde till stora landsvägen,
llon hoppade öfver grinden för att få
vandra „helt emsam’" en stund, och till nöjets
förlängning vek hon in på en biväg samt
aflägsnade sig hastigt.
Som det alltid inträffar med dem, hvilka
vandra på obekanta vägar, så befann hon
sig snart framför en vägskilnad.
Hennes val var hastigt gjordt; den ena
gångstigen var klart solbelyst, men hon gick
raskt in på den andra, som åter var
be-skuggad af stora träd, utan ett ögonblicks
tanke på att återfärden kunde blifva ännu
mycket svårare. — Hvilken härlig vandringi
— hon kunde efter behag gå ömsom fort
eller långsamt, hoppa upp på stenarna och
springa ned till dikeskanten, utan att
någon förebrådde henne derför. Anna var
så tråkig med sina oupphörliga
förmaningar och besynnerliga tycken; hon skulle
till exempel aldrig ha tillåtit henne att sätta
sig på denna sten, der man hade det så
bra, endast derför att der fans en helt
lit.cn vattenputt vid sidan af det ställe, der
hon hade sina fötter.
Cecilia satt i dessa betraktelser, då hon
såg en man uti blå blus, bärande en säck
på ryggen, komma frampå vägen: hon tyckte
att han såg stygg ut och att han var
puc-kelryggig, alldeles som Johan,
trädgårdsdrängen i hennes hem. — Hennes förra
sköterska, hon som var det före Anna,
’hade varit nog enfaldig att berätta henne,
att den stackars Johan var en elak karl,
som stoppade små barn i sin säck samt
förde dem långt bort till ett hemskt och
mörkt ställe. Cecilias mamma hade likväl
förklarat, att denna dumma berättelse*
endast var för att skrämma henne, att Johan
tvärtom var en god menniska och hans
vanskaplighet en olycka, men ej något fel.
Hon hyste dock stor fruktan för honom.
— Tänk om det var han med säcken full
af små bortröfvade barn? — Hon stiger
upp och springer sin väg utan att våga
titta bakom sig, och i stället för att
återvända till stora landsvägen och parken
der-invid, aflägsnade hon sig åt alldeles
motsatt håll. Efter att ha sprungit ett långt
stycke, måste hon slutligen stadna för att
hemta andan. Hon började blifva orolig,
då vägen allt fortsattes öfver en stor slätt
utan -en enda byggnad. — Men hvar låg
då staden ? — Och livad kan det vara som
kommer derborta? Det är ju kor! . . . .
ja det behöfdes ännu! — Cecilia springer
genom en halföppen grind, som hon
förgäf-ves söker stänga med sina små svaga
händer, samt, flyr undan faran. Hon viker
in på en liten gångstig i förhoppning att
den skall leda till en annan väg, utan den
puckelryggige Johan och korna. — Nu
börjar hon att af alla krafter skrika på Anna,
— men ingen svarar. — Ack om Anna nu
skulle komma! — hon vore då inte rädd
för någonting alls.
Den lilla gångstigen förde henne
slutligen ner för en backe, der en ganska bred
och grumlig bäck flöt fram. — Medan hon
närmade sig denna, såg hon en person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
