Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mitt liera långt härifrån, det jng för nöd
och hrist lemnat. Nu har jag vandrat
omkring och födt mig med att sälja små
böcker; det har lemnat mig ett litet öfvcrskott
af penningar, så att vi nu åter kunna börja
odla våra tegar och vänta bröd till hösten
åt, oss sjelfva och de många barn, som ännu
äro hemma i vårt fattiga torp. Men nu har
jag förlorat det bästa jag ägde: helsan! —
Jag är så sjuk, — så trött, — så svag, —
sjelf kunde jag kanske orka släpa mig fram,
men barnet orkar jag ej bära". Hon
hvi-lade sitt trötta hufvud mot en trädstam,
hennes armar ncdsjönko till marken. “Huru
många törnen finnes det ej på den fattiges
väg?11 — tillade hon, ”dock må jag ej klaga,
utan vända all klagan i tacksam hön för
den underbara hjelp, det beskydd jag
njutit på min ensamma vandring. 01 du
himmelens fader 1 — Du, som så ofta hört mina
böner, då mitt sinne varit nära förtviflan,
— hjelp mig äfvon nu!” bad hon tyst för
sig sjelf i det hon tryckte barnet närmare
intill sig och med en duk af dess beklädnad
aftorkade svetten från sin panna.
— „Sörj icke!” sade Frans, smekande det
lilla sorglösa barnet, ”mina föräldrar bo ett
stycke härifrån uti en vacker gård, dit vill
jag visa er vägen, mat och dryck skola de
gifva eder och vård skall ni der icke sakna.
Det lilla barnet skall jag taga på mina
armar. Jag skall hjclpa eder att stiga upp.
Seså! följ mig blott nu”.
— ”Men hur går det då med ditt länge
väntade nöje?” invände Georg och Adolf på en
gång. ”Vi gå framåt, men du hiuuer ej dit”.
— ”Ack!” klagade Frans, ”det glömde jag
hort! 0! huru jag dock längtat efter denna
dag och räknat timmarna och minuterna för
att begifva mig dit. Skall jag lemua min
börda? — skall jag skynda framåt med eder?
— eller skall jag hjelpa denna fattiga
qvinna och försaka det nöje jag så innerligt
efterlängtat?” — sade Frans, i det han tve-
kande vände några steg tillbaka, ”livad skall
jag göra?”–––––-
— „Följ du med”, sade Georg, ”vi vilja ej
försaka att se den viga och lätta signorans
hopp uppå linan, höra musiken från de
blankende horninstrumenten, se den förtjusande
lilla nätta papegojan, som talar och ropar
”kom hit!” ”kora hit!”, se den lustiga lilla
markattan, de små nätta hundarno, som
kunna både spinna, exersera och dansa; följ
du med, vi kunna ju på hemvägen hjelpa
denna qvinna”. ,
— ”Ja det kunna vi, men då får hon
vänta länge, så trött, svag och sjuk här
ensam i skogen, ty då vi återvända är det
redan sent”, sade Adolf tveksamt, ”men låt
oss dock nu gå framåt!”
— ”Ack!” utropade Frans i synbar
ångest, ”hvad skall jag taga mig till! — jag
ville så gerna följa eder, men den inre
stämman, som far lärt mig att alltid lyssna
till, då jag vill söka det rättas väg, den
talar nu så högt till mitt lijerta: ”gråt med
dem som gråta”, tillhviskar den mig: ”hjelp
de svaga, tillslut ej ditt lijerta för likars
nöd”, så talar den bedjande. „Nej! jag kan,
jag vill ej nedtysta denna stämma, då skulle
jag tillika icke kunna ansvara för min
olydnad emot min fader, min moder. Icke
allenast denna gång vill jag göra livad deu
inre rösten bjuder. Min moder har sagt,
att vi ofta i verlden komina att stanna vid
tvenne vägar, låt mig äfven då, alltid söka
och finna det rättas väg”.
Under dessa betraktelser skyndade han
fram med sin hörda på vägen till hemmet,
— under det försakelsens tårar fuktade
hans varma kinder; han tyckte sig höra
sitt hjertas slag, visste ej sjelf om det slog
af smärta eller tillfredsställelse. Ofta
blickade han tillbaka på vägen, der Georg och
Adolf skyndade framåt. Deu sjuka qvinuan
sökte med stapplande steg följa honom,
ofta stannade hon, tvifiandc på sin förmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
