Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NECKEN.
Suga af Wanda.
«lct var en ljus ocli vacker
sonunnr-qväll. Manen kastade sitt
försilf-rande sken öfvcr nejden och björkarna
speglade sina lummiga kronor i elfvens klara
böljor. Allt var tyst, endast den lilla
forsens brus afbröt aftonens lugn.
Då steg necken upp ur djupet, med sin
guldharpa under armen, satte sig på en
klippa och började spela. Så underbart
sköna och lockande klingade tonerna och i
neckens långa hår glimmade tusende
diamanter, — eller kanske var det
vattendroppar, som den skummande forsen kastade upp!
Till stranden kom en liten pilt , ditlockad
af de förunderliga tonerna. Undrande
betraktade han necken och lyssnade hänförd
en lång stund, men plötsligt blef han
allvarsam.
„Hvad tänker du på?” sporde necken.
„Vill du komma hit till mig?”
„Nej”, svarade gossen, „men jag vill veta
hvem du är, som stör nattens frid”.
„Jag är necken!”
„Och hvem är necken?” frågade pilten
åter. „Du ser ut som ett troll eller ett
spöke, men sådana finnas ej, det vet jag
säkert, ty det har farfar sagt. Derför
måste du visst vara en stygg menniska,
som vill skrämma små barn, eller narra
dem till något ondt”.
Men åter spelade necken och pilten
lockades af tonerna allt närmare stranden.
„Kom”, sade necken, „kom hit till mig.
Jag lofvar att vattnet skall bära dig!”
„Nej”, menade Wäinö — ty det var han,
— Jag tror dig ej, förr än du sagt mig
hvem du är”.
„Det har jag ännu aldrig sagt åt uågon”,
svarade necken, „men kom ändå, så vill
jag föra dig långt ned till min gröna sal.
Der får du leka med de vackraste snäc-
korna och skåda så mycket skönt, som du
förr aldrig sett”.
„Nej”, sade Wäinö åter.
Då slog necken sin harpa så häftigt mot
klippan, att den gick sönder i tusen bitar
och bitarna föllo i strömmen, men den
modige lille Wäinö blef ändå icke rädd. Derpå
stälde sig necken upp att stå på klippan
och sade:
„Många barn har jag lockat ned i djupet
med mina toners förtrollande makt. Du är
den första, som trotsat dem, derför skall
du också få veta hvem jag är.
Jag var engång en mycket elak menniska.
Det är nu många år sedan jag lefde på
jorden, men då lefde jag i synd och svek. Då
sände Gud dödens engel ned till mig, men
jag fick icke dö, som andra menniskor. Gud
förändrade endast mitt sinne, så att det
som förr gjort mig glädje, nu förorsakade
mig sorg. Och så måste jag, till straff för
mitt syndiga lif på jorden, bli necken, spela
alla qvällar här på klippan och göra allt,
för att locka små barn ned till natt och död.
I tusen år har jag nu spelat här, men
nu slår befrielsens timme säkert för mig,
ty engelen sade: „din ande får ro, om ett
barn engång emotstår dina lockande
harpo-toner och ber en bön om frid för din
längtande själ”.
„Det vill jag gerna göra”, sade Wäinö
rörd, „ty farfar har sagt, att bönen om frid
är den skönaste bön vi kunna bedja”. Och
han hopknäpte sina små händer och bad
de vackraste böner hans moder lärt honom.
Och vid han bad, fyldes neckens ögon
af stora tårar och lian knäföll på klippan.
Innan Wäinö slutat sin bön, bade den
fridlösa anden fått ro och necken sjönk ned i
djupet, för att aldrig mera komma upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
