Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4-
50
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
M 7
Några drag ur forntidens gudalåror.
Finnarnes föreställning om Verldens skapelse.
begynnelsen, så berättar den finska
sången, lefde vattnets moder, Ilmatar, i
luftens klara rymder. Men slutligen blef
lienne lifvet långt och enformigt i de
ändlösa, evigt blåa gårdarne, och hon sänkte
sig ner på hafvets vågor. Der vaggades
hon nu af vindarne i sjuhundra år. Kom
så i fjärran en and flygande öfver vattnet.
Den flög åt öster, den flög åt vester, sökande
ett land, der den kunde reda sitt bo. Men
öfver allt var öde och tomt. Framför sig
såg den blott det ändlösa hafvet och bakom
hvälfdc sig den höga himmelen. Den flög
och flög, klagande för sig sjelf:
Bygger jag mitt hus i vimlen?
Gör på vägen jag min stuga? —
Vimlen far och vägen rullar,
Kunna ej till grundval duga.
Då höjde Ilmatar sitt knä ur vågorna,
och anden, som trodde det vara en mjuk
tufva, redde der sitt näste och lade dit sju
ägg. Af dessa voro sex af guld, men det
sjunde var ett jernägg. Då nu fogcln
be-gyute ligga på äggen, kände Ilmatar en
brännande hetta i sitt knä. Hon rörde
knäet, äggen stötte emot hvarandra, slogos
sönder och föllo i hafvet.
Men de gingo likväl icke förlorade, ty
af dessa ägg bildades nu hela den synliga
verldcn. Af äggens nedre del skapades
jorden och af deras öfre del himlahvalfvet.
Den öfre delen af gulan förvandlades till
den gyllene solen och af den öfre delen af
hvitan blef den bleka månen. Af äggets
öfriga delar bildades sedan stjernorna på
fästet och molnen i luften. Derefter
skapade Ilmatar uddar och vikar, holmar, skär
och öar, allt under det hon simmade
omkring på de blånande vågorna. Hvarje
gång hon vände handen emot land, uppstod
––––––––––––––––––––––––
strax en udde, när hon vände sidan mot
land, bildades jämna stränder och då hon
vände hufvudet mot land, uppkommo vikar
och bugter. Men hvarje gång hennes fotter
nådde bottnen, uppstodo de stora
fördjupningar, der fiskarne liafva sitt tillhåll, och
då hon vände sina fötter mot land, bildades
grunda ställen, passande till notvarp.* Men
långt ute på hafvet skapade hon klippor
och blindskär, emot hvilka vågorna bryta
sig och sjömännens skepp förlisa.
Sedan Ilmatar sålunda fullbordadt sitt
verk, blef hon moder till YVäinämöinen,
den everdelige sångaren. Mogen till ålder
och förstånd och visare än den visaste bland
de meuniskor, som nu lefva, steg han i
land vid en namnlös udde, att skåda solens
sken och månens skimmer och fröjda sig
af lifvet.
Finlands stränder hade nu höjt sig ur
vågorna. Rundt omkring landet drog sig
en bred gördel af bolmar och skär och
tusende klara sjöar strålade som ett rikt
smycke af perlor i Finlands famn. Men
ännu grodde iuga växter i dess dalar och
inga träd betäckte med sin grönska de höga
fjällarnes branter.
Då kallade Wäinämöinen till sig den unge
Sampsa Pellervoinen, åkerns och ängens
glada gosse, som var satt till vårdare af
jordens fruktbarhet. Åt honom gaf han nu
i uppdrag att plantera träd och buskar
och örter öfver hela Finlands vida bygd.
Och Sampsa Pellervoinen skyndade sig att
utföra hans befallning. Öfver allt, der det
fans rum för en planta eller ett grässtrå,
i dalar och på höjder, i kärr och på
saud-åsar, sådde och planterade han med trägen
flit och såsom Wäinämöinen lärde honom.
På de höga åsarne planterade han furuskog,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
