Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på kullar och höjder doftande granar, på
raoarne den bruna ljungen och i dälderna
vacker löfskog. Sluttningar och soliga
platser valde han för björkskogen, vid
stränderna satte han en krans af gröna alar, på
fuktiga ställen planterade han den
blommande häggen och på de sanka ångarne
det veka videt. Slutligen planterade han
rönnar på heliga ställen och ekar vid
stranden af de strida elfvarne. Till och med de
torra och steniga backarne fingo sin
prydnad; han planterade på dem den knotiga
enrisbusken.
Det dröjde ej länge, förrän Sampsa
Pel-lervoincns plantering sköt upp i hen lig växt.
De små löfbuskarne började skjuta blad,
fina som^mössöron, granarna klädde sig i
den vackraste grönska, tallarna höjde sina
väldiga kronor mot molnen, björkarnes långa
ljusgröna lockar vaggade för vinden,
häggen höljde sig i snöhvita blommor, och till
och med den knotiga enrisbusken frambragte
på sina qvistar vackra blåsvarta bär.
När den gamle Wäinämöiuen sedan gick
att se efter, huru hans bud hade blifvit
utfördt, fann han allt grönska och frodas,
utom eken, som ej hade velat gro. l)å
varseblef han borta på en grönskande udde
fyra jungfrur, som slogo hö. De räfsade
sedan det slagna höet tillhopa och antände
det, så att lågan och röken slogo högt
öf-ver trädtopparne. 1 askan planterades nu
eken, och det dröjde ej länge, förrän den
tog rot. Snart reste den sin väldiga krona
öfver hela den orngifvande skogen, så att
dess grenar slutligen helt och hållet
undanskymde dagen och hindrade äfven molnen
i deras tåg öfver det blåa himlahvalfvet.
Men ett lif utan solens värmande sken
om dagen och utan månens klara ljus om
natten blef snart outhärdligt både för
rnen-niskor och djur. Den gamle Wäinämöiuen
beslöt derför att låta fälla det väldiga
trädet. Men detta var lättare sagdt än gjordt.
Bland hela det då lefvande slägtet fans
ingen, som förmådde störta jätteträdet. Då
uppsteg från vågorna en man, liten och
o; nsenlig till sin gestalt. I längd var han
ej större än en fullvuxen mans tumme, och
han skulle mycket bcqvämt fått rum att stå
under en bägare eller ligga raklång under
ett vanligt såll. Den lille mannens driigt
var äfven högst besynnerlig. Den bestod
helt och hållet af koppar. På hufvudet bar
han en kopparhjelm, på fotterna hade han
kopparstöflar, på händerna kopparsirade
handskar och kring lifvet ett bälte af
koppar. Vid bältet hängde en kopparyxa, hvars
skaft knappast var fingerlångt och bettet ej
större än en nagel. Wäiuämöinen
förundrade sig storligen öfver den lille mannen,
som sade sig vara kommen för att hugga
ned det besvärliga trädet. Men ännu större
blef hans förvåning, då lillepytten i nästa
ögonblick hade vuxit till en oerhörd jätte,
som räckte med hufvudet ända upp till
molnen. Hans skägg föll ned till knäet och
lians långa hår nådde ända till hiilarne.
Mellan ögonen mätte han fullt, en famn,
halfaunan famn var det från marken till
knäet och två hela famnar från knäet till
byxlinningen.
Derpå begyntc jätten slipa sin
kopparyxa, som hade blifvit så stor, att dertill
behöfdes sex brynstenar och sju slipstenar.
Sedan nu detta var gjordt, skred han till
verket. Vid första hugget gnistrade eld
kring yxbettet. Vid andra hugget skakades
det väldiga trädet frän roten till toppen.
Vid tredje hugget föll redan eken till marken.
Men folket betraktade med undran den
tjocka stammen, de väldiga grenarne och
I den herliga grönskan. Mången bröt åt sig
en qvist af trädet och honom följde sedan
lycka och välstånd hela lifvet igenom.
Andra åter skuro skotten ifrån toppen och
och blofvo derigenom skickliga trollkarlar.
Men de unga jungfrurna afplockude bladen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
