Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
–––––––––––––––––––––––––––––––-^
M 7 ILLUSTRERAD BARNTIDNING 53
till aska. I askan sådde Wäinämöinen nu
de korn han funnit på stranden. Men
under det han sådde, sjöng han:
Yaclcra korn, så gult som gnll,
Hvila mjukt i åkerns mull!
Under ljusa sommarnätter
Skall dig himlens dagg befokta,
Under klara sommardagar
Skall dig solens glöd befrukta.
Men i regn liksom i solsken
Fåfäng dock är plöjarns möda,
Om ej Herran gifver växten
Och välsignar åkerns gröda. .
Vackra korn så gult som gnll,
Hvila mjukt i åkerns mull!
Ukko, du som hor i skyn,
Låt från höjden honung dugga,
Sänd ett moln från österns bryn,
När mitt lalt behöfver skugga,
Att i herrlig blomning stå
Ax vid ax ocl» strå vid strå !
Då Wäinämöinen sedan efter några
dagars förlopp gick att bese sin åker, växte
kornet så att det var lust och glädje deråt.
Först stucko fina bruna broddar upp ur den
lösa mullen och askan, sedan visade sig
småningom de första gröna stråen, och
inom kort vaggade redan det böljande
sädesfältet, fiir vinden, just som en vik i
vågor. Då den gamle Wäinämöinen med
fröjd i hjertat stod och betraktade sitt
verk, kom en gök flygande. Seende den
ensamma björken, frågade hon, hvarför den
allena blifvit lemnad att växa.
Wäinämöinen svarade då, aft han lemnat den att
växa, för att himlens foglar skulle få hvila
sig i dess gröna krona, och främst bland
alla den vackra göken. Sjung, sade lian,
sjung der din glada ton, låt ditt klara rop
genljuda från stränderna och skogen, att
vid din sång mina moar må fyllas med
fröjd, mina lunder med lycka och mina
dalar med leende frid!
o-H-f—<^3=$æza<36ssssHE>—4“««-
PEDER OXE.
(Dansk folksaga).
let var en gång ett bondfolk, man
och hustru. De egde en stor gård
och mycket pengar och lefde både lyckligt
och godt. Men de hade inga barn och så
gingo de och klagade för hvarandra iifver
att de inte hade någon, som kunde ärfva
rikedomen efter dem.
Så hände det, att mannen ett år hade
uppfödt en liten vacker kalf och den
kallade han Peder. Han tyckte att han aldrig
sett maken till en sådan kalf, så fin och
så fet och så blank var den, och så var
den så klok, att den förstod allt livad man
sade åt den. Och snäll och munter var den
också, så att mannen och hustrun började
hålla af den, som om den varit deras eget barn.
Då sade mannen en dag till sin hustru.
— .lag undrar om inte klockaren kunde
lära Peder att tala, fiir då kunde vi ju ha
honom som vårt eget barn och låta honom
ärfva oss.
.lo, det tyckte hustrun vore nog så bra.
Hon kunde ju inte veta, om klockaren var
karl till att lära en kalf tala, men så kunde
man ju alltid försöka, sade hon, för
klockaren var nog mera lärd, än någon trodde,
och så var det ju ej heller någon vanlig
kalf, menade hon, och derför tyckte hon
T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
