Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var bäst, att mannen gick till
klockaren ocli frågade sig före.
Ja, mannen gick då tili klockaren ocli
frågade, om denne inte trodde sig kunna
lära kalfven tala, för de ville så gerna hålla
den som eget barn ocli låta den ärfva dem,
sade lian.
Klockaren var inte dum, han. Först såg
lian sig noga om, att der inte var någon,
som kunde böra livad de talade om, ocli så
sade lian åt mannen, att lian nog kanske
kunde lära kalfven att tala, men att
mannen ej skulle få tala om det för någon, ty
det måste ske utan att någon visste det,
och prosten skulle alldeles inte få veta
derom; eljes skulle klockaren komma att j
fä obehagligheter, ty sådant var ju inte
tillåtet, sade han. Och så skulle det komma
att kosta mycket pengar, för det behöfdes
så många dyra böcker till det.
Mannen menade, att det. var inte sä
farligt med penningarna, och klockaren kunde
ju få hundra daler med det samma. Han
skulle inte heller tala om det för någon
lefvande själ, och på qvällen skulle han
komma med kalfven.
Då en vecka hade gått förbi, tyckte
mannen att han kunde gå och höra åt, hur
det stod till med kalfven, och så gick han
till klockaren. Ja då, det var nog bra med
den, sade klockaren, men mannen kunde
inte få se kalfven, ty då skulle den få en
sådan hemlängtan och glömma igen allt,
livad den hade lärt. Med lärdomen gick
det mycket bra, sade klockaren vidare,
men det behöfdes nog en hundra daler till,
för de måste hafva mera böcker. Ja, så
mycket pengar hade mannen med sig, och
då han hade gifvit klockaren de hundra
dnlerna, så gick han så glad och nöjd hem
igen.
Då en vecka igen hade gått förbi, tyckte
mannen att han igen borde gå och höra
hur det gick med kalfven, och klockaren
sade, att det gick utmärkt bra med
lärdomen.
— lian kan väl inte säga någonting
ännu? sade mannen.
— Jo då, han kan säga v’raöö1’, svarade
klockaren.
— Åh, den stackarn, det är mjöd han
vill ha, sade mannen. Ja, jag skall gå och
köpa en tunna mjöd och skicka det hit till
honom.
— Det gör du rätt i, sade klockaren, det
kan Peder hafva riktigt godt af.
Så skickade då mannen en tunna mjöd
bort till klockaren. Men det mjödet drack
nog klockaren sjclf ocli kalfven fick mjölk
den, för det trodde klockaren att Peder
nog skulle må bättre af.
Då så en vecka igen hade gått förbi,
skulle mannen bort igen och höra, hur det
gick med Peder och om lian kunde tala
något nu.
— Han håller allt ännu på med sitt
Tlmöö,\ svarade klockaren.
— Nej då, nej då, vill han ha mera
mjöd! sade mannen. Han får väl lof att
få det då, efter han tycker så mycket om
det. Men hur går det eljes med
lärdomen ?
Jo, klockaren menade att det nog gick
så bra med den, men han måste ändå få
en hundra daler till, för de böcker, de
skulle ha, voro så dyra, och Peder kunde
inte riktigt lära af dem, som de redan hade
köpt. Jo, mannen mente, att det som skulle
vara, det skulle vara, ocli så fick klockaren
hundra daler och en tunna godt mjöd.
Nu gick det igen ett par veckor, utan
att mannen var hos klockaren för att böra
efter kalfven; för lian var rädd att blifva
af med mera pengar och lian tyckte, att han
nu hade lagt ut nog för en tid. Under
tiden tänkte klockaren, att det var tid att
slagta och äta upp kalfven, för nu varden
så fet, som den kunde blifva. När det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
