Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAD MÅNEN BERÄTTADE.
(Små skizzer af Aine.)
seglade stor, gul och
gläu-e på den djupblå natthimlen;
öfver haf och land seglade den, blickande
med vänliga ögon ned till jorden, som låg
så stilla, tyst och fridfull långt derunder.
Huru mycket hon såg, det kan ingen
men-niska begripa: „Om jag inte får berätta så
spricker jag”, sade månen och så berättade
hon, gif bara akt nu, skall du få höra.
„En qväll sken jag”, kom ihåg att det är
månen sora berättar, „en qväll sken jag
öfver ett litet torp, som låg alldeles ensligt
ute på stranden under det branta berget.
Der brann en halfförkolnad brasa i spiseln
och den lyste svagt öfver den fattiga
stugan, hvars alla möbler utgjordes af två
sängar, ett gammalt bord, en bänk och en
liten pall; derpå satt torphustrun sjelf med
ansigtet gömdt i sina händer. Jag såg att
hon grät, och nu föll miu blick midt på
golfvet; der stod en liten svart kista och i
kistan låg ett dödt barn. Det hade en krans
af grönt lingonris på sitt ljusa hår och en
brokig pappersblomma i handen. Två större
barn lågo och sofvo i den ena afbäddarne
och det var så tyst i stugan; jag hörde ej
annat ljud än moderns suyftningar och
klagan : „Store Gud”, sade hon, „hvarför skulle
du taga gossen ifrån oss, han sora var vår
yngste, hela husets glädje?” Och hon såg
knotande upp till himlen, men se, då tyckte
hon att skyarne öppnade sig — och på lätta
vingar sväfvade en skinande hvit engel ned
dill jorden.
Så sakta flög han, hon kunde ej följa
honom på hans färd, men plötsligt stod
han i stugans dörr och hela rummet
ljusnade då han kom. Ljudlöst närmade han
sig den lilla kistan, böjde sig öfver det
döda barnet och kysste det på den kalla,
hvita pannan. Dä öppnade sig de slutna
ögonen, gossen utsträckte sina armar och
satt nästa ögonblick i engelns famn, med
ett återsken af hans glans på sitt ansigte.
Med innerlig kärlek slöt deu vackra engeln
gossen intill sig. Han vidrörde kransen på
barnets hufvud och det gröna lingonriset,
som nyss vuxit derute i skogen under den
gamla granen, begynte stråla såsom af
tusende diamanter; han vidrörde den liflösa
pappersrosen i gösens hand och se, den blef
till en lefvande doftande blomma, skönare
än någon som växer på jorden.
Den torftiga svepkläduingen förvandlades
till en skinande silkesskrud lik, engelens
egen — och nu nickade gossen åt modern,
engeln lyfte sina vingar ock borta voro de;
blott en ljus strimma blef qvar efter dem,
den föll just öfver modern och glimmade i
tåren på hennes bleka kind.
„Nu förstår jag”, hviskade hon och lyfte
tröstad sitt hufvud”, nu vet jag att Gud
tog gossen bort bara för att göra honom
lycklig. Här nere skulle han intet annat
fått än nöd och fattigdom, men deruppe i
Gud Faders hus är allt idel härlighet”.
IIou grät icke mer, hon log och så kom
barnens fader, torparen, hem med ett krus
mjölk och en bulle, som han fått borta i
byn.
„Du gråter inte mer nu, kära mor?”
frågade han förundrad.
„Nej, „svarade hon”, nu tackar jag Gud,
ty jag vet att vårt lilla barn har det godt;
engeln har fört det till himlen”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
