Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II.
„Det var midnatt1’ sade månen Jag såg
ned bland de höga träden i en stor
gammal park. Midt bland dem reste sig en
hög hvit byggnad, som liknade ett slott.
Der var ljus i alla fönstren och lif och
rörelse i hela huset, så natt som det var.
Tjen are sprungo om hvarandra i de breda
trapporna: „Vet du någonting?11 sade den
ene.
„Har du hört något” frågade den andre.
„Ja visst, ja visst” ropade papegojan, som
satt i en grann bur vid ett af de många
fönstren och hackade på en bit skorpa. Men
i de ståtliga rummen var det så tyst, så
tyst. Mjuka mattor lågo på golfven och
förtogo ljudet af de gåendes steg, dörrarne
gingo så lätt på sina gångjern och när två
personer möttes, lade de sina hufvuden tätt
tillhopa och hviskadc så sakta med
hvarandra, att ej ens jag kunde höra livad de
sade.
Nu öppnades plötsligt dörren med de
purpurröda omhängena och ut trädde en reslig
vacker man; det var husets herre och
husbonde. På en vink af honom församlades
genast alla tjenarne i den stora matsalen
på nedra botten.
„Glädjens med mig, mina vänner” sade
han. „Gud har skänkt mig en son”.
„Hurrah, hurrali!” ropade alla, „hurrah
för den ädle grefven och hans förstfödde son,
hurrah, hurrah 1” Jublet och glädjeropen
ljödo genom hela huset från vinden till
källaren. Det trängde äfven in bakom de röda
gardinerna till den unga modern, som der-
vid så innerligt gladt såg ned till den lille
gossen som låg och sof på hennes arm.
„Gud läte honom lefva och växa stor och
stark”, sade hon.
„Ja visst, ja visst!” ropade den gula
papegojan.
„Var lugn min fru, han skall nog en dag
bli något stort”, sade jag, men ingen hörde
på mig, så glada voro de allesamman, och
ändå visste jag mer än någon dernere.
Uppe bland molnen hade denna samma
qväll två englar hållit möte. Den ene kom
från det fattiga torget i Finland med en
gosse i sin famn, den andre bar på sina
armar barnet, hvars hem skulle blifva det
rika ståtliga slottet långt borta på det sköna
Frankrikes blomstrande jord.
Naturligtvis stannade englarne för att
helsa på hvarandra och barnen helsade
också.
„Jag går”, sade torpargossen. „Jag
kominer”, sade grefvesonen. H vad jag inte hann
med på jorden, det skall du göra, en dag
skall du varda en stor man”, log det fattige
barnet „du skall göra mitt verk”.
„Jag skall försöka”, svarade den rike
gossen ödmjukt. „Der ligger så mycket
framför dig”, sade torpargossen åter, „sorg och
glädje, ljus och mörker, strid och seger, men
då allt är fullbordadt, skall du vända åter
till himlen, der väntar jag på dig, till dess
farväl”.
„Tack och farväl”. Englarne åtskildes,
den ene flög till jorden, den andre mot
himlen , hvardera hade sitt uppdrag att uträtta,
— och jag seglade vidare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
