Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— ""livad är det som förskaffar mig nö- I
jet att se min köge gäst så sent71? —
— ”Ja, blif ej skrämd”, sade konungen,
”det är. ju intet af vigt som för mig hit,
jag ville blott bort; — mitt sinne var så
sjukt, — så tröttad t! jag ville nu, såsom
ofta tillförne komma och se om ni alltid är
lika glad och nöjd, fast ingen roar och
förströr er. Jag tror nästan att det finnes
intet i verlden, som kunde störa ert iugn,
er glädje och frid, ehuru ni alltid sitter
ensam vid ert arbete”.
— ”Ack!” invände eremiten, ”arbetet, —
ja, arbetet är det som utgör min fröjd och
min lycka! Försynen har beröfvat mig allt 1
det var en tid jag trodde att äfven mina
lemmar skulle bäddas i jorden af sorg.
Men arbetet har uppehållit mitt mod och
mina krafter, så att jag med glädje kan
se hvarje morgon randas, vid tanken på att
dagen skall bringa mig tid och ro att arbeta”.
Under glada samtal satt konungen länge
i den gamles hydda. Återvänd till slottet
sade konungen till sin hofmästare: ”jag vill
iinnu försöka beröfva den gamle eremiten
alla hans egodelar, som han genom sitt
trägna arbete har förskaffat sig. Jag vill
fråntaga honom äfven det sista! Jag vill se
om hans ständiga frid och förnöjsamhet ej
heller derigenom skall rubbas”.
Konungen sänder honom befallning att
afstå alla sina ägodelar.
— ”Jag skall afstå dem”, säger eremiten,
för att samla gods och guld har jag ej
arbetat, utan för medmeuniskors nytta.
Medvetandet derom har varit iniu rikaste skatt
uppå jorden, — den kan ej någou konungs
påbud beröfva mig”.
Nu befann sig eremiten beröfvad allt livad
han ägde. Kouuugen besökte honom åter, men
fann honom lika glad och förnöjd vid sitt
arbete.
Hemkommen sade konungen eftersinnande,
— ”han äger dock något ännu! äfven detta,
vill jag ännu försöka beröfva honom, han
äger ännu meuuiskans dyrbaraste skatt:
Ofriheten7’! — Och han lät sin hofmästare
sätta honom i fängelse, för att se om han
ej heller der skulle finna sin lott tung och
svår att bära.
I det dystra fängelset besökte konungen
honom åter och fann honom fördjupad i
läsning; ”Nå du gamle! lika glad och nöjd ser
jag dig åter här, medan jag är på väg att
dö af ledsnad. Då jag ser ditt förnöjda
anlete, det lugn och den själsfrid som
strålar ur dina ögon, o! då ville jag gerna
gifva hela mitt konungarike för en dag af
den lycka, du ständigt ses njuta. Försynen
har beröfvat dig mycket, jag har beröfvat
dig allt det du ännu hade öfrigt! och jag
ser dig här — nöjd, lugn och lycklig,
oberoende af allt, — iördjupad i ditt arbete”!
— ”Herre och konung”! — tro ej att jag
är beröfvad förmågan att känna och lida.
Stunder ha funnits, då jag kännt mina
krafter svigta och de fastaste beslut vackla,
men återvunnit mitt lugn och min seger
öfver mig sjelf, genom tvenne ting som
äro nödvändiga för hvarje menniskas lugn
och frid. Uti dessa tvenne underbara ting
ligger den sanna lyckan gömd, de heta:
bön och arbete! — Beröfvad allt har ingen
kunnat fråntaga mig dem. Skulle jag ej
då vara glad, de utgöra min största
rikedom. ”Endast dagdrifvaru är olycklig”!
säger ett gammalt ordspråk, äfven jag
instämmer till en del i dess sanning”.
”Jag dåre”! utropade konungen, ”rik är
du och fattig jag! — Återtåg diu frihet
och dina egodclar! — Jag arme är
utblottad på allt! Tack för det höga exempel du
visat mig. Det är genom bön och arbete
man skall finna lyckan. — Jag dåre har
sökt lyckan på orätt stig. Farväl! — min
varma tacksamhet skall följa dig, gamle. Din
lärdom skall blifva mig till nytta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
