Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En amerikansk fink-art förstår att på ett I
skickligt siitt med näbben sammansy blad.
Några skickliga flatare nyttja dervid icke
blott näbben, utan äfven foten. Så snart
ränningen är förberedd, fasthålla de den
under foten ocb skjuta inslaget emellan med
näbben. De äro väfvare i ordets egentliga
betydelse.
I allmänhet saknas icke skicklighet, ja
densamma är till och med förundrausvärd,
om man betänker, att fogeln saknar
egentliga verktyg; ty de, som den liar, äro
ser-deles oändamålsenliga till det, hvartill de
skola användas.
Nästet är färdigt och skyddadt genom
alla försigtighessmått, som modren kan
utfinna. — Låtom oss se livad som nu
försiggår i den lilla byggmästarinnans hjerta.
Vi införa här en dagbok, öfver en
grön-siskliona, som första gången skulle bygga bo.
Grönsiskan, som hette Titti, var född i
bur och hade således aldrig förut sett ett
näste. Jag öppnade ofta dörren till hennes
bur och lät henne fritt flygga omkring i
rummet för att sammanluta ämnen till den
bädd, som hennes små behöfde. Hon
hopletade både det ena ocb andra, men utan
att veta, hvad hon skulle göra dermed;
bon samlade det i ett hörn af buren, stötte
och tryckte derpå. Det var uppenbarligt,
att konsteu att bygga icke var henne
medfödd, och att det går fogeln, liksom
men-niskau: de veta ingenting, utan att förut
fått lära.
Jag gaf Titti ett färdigt näste eller
rättare stommen dertill. Nu förfärdigade hon
innan redningen, i det bon, så godt sig göra
lät, betäckte väggarna med en hopfiltad j
väfnad af bomull och deraf äfven bildade
en varm bädd. Derefter värpte bon sitt
första och enda ägg, hvilket hon rufvade
i sexton dagar med en ihärdighet, en glöd,
en moderlig uppoifring, som voro förvånande.
Om dagen lemnade hon blott för några mi-
nuter denna så tröttande ställning, och
detta likväl endast, om hennes make aflöste
henne under tiden.
På sextonde dagen vid middagstiden brast
äggskalet itu, och man såg i nästet små
vingar utan fjädrar, små fötter och ett
obe-stämdt något röra sig, som ifrigt bemödade
sig att befria sig från skalet. Kroppen
utgjordes af en stor mage, rund som ett klot.
Sittande på kanten af boet, betraktade
Titti med stora ögon och framsträckt bals
sitt barn och såg tillika på mig, liksom
ville hon säga: kom icke närmare!
Med undantag af litet fjun på vingarna
och hufvudet var den lilla helt och hållet
naken.
Första dagen gaf hon honom blott att
dricka, men den lilla öppnade dervid ett
ganska försvarligt svalg.
Tid efter annan afläsnade hon sig något,
så att ungen kunde andas friare, derefter
tog hon honom åter under sina vingar och
frotterade honom sakta.
Andra dagen åt den lilla verldsborgaren
något, som tillredt af fadren räcktes åt
modren, hvilken gaf det åt ungen, hvarvid
de båda förra utstötte ett sakta skri.
Så länge barnet har livad det behöfver,
låter honau fadren flyga, komma, gå och
sysselsätta sig, huru lian behagar; men så
snart barnet har behof af något, lockar
modren vackert lianen, som genast fyller
sin näbb med mat och kommer till henne
dermed.
På femte dagen äro ögonen mindre
framstående; på sjette frambryta redan fjädrar
på vingarna, och ryggen blir mörkare; på
åttonde öppnar fogelnngen ögonen, då man
ropar honom, och begynner pipa. Fadren
försöker nu också gifva den lilla näring.
Modren tager sig nu litet mera ledighet
och aflägsnar sig ofta. Litet emellan sätter
hon sig på kanten af boet och betraktar,
förtjust, sitt barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
