Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M 12
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
93
ALDRIG RÄDD.
å det är en riktig som-
mardag med
strålande solsken, då är
det ljust i staden
Solen lyser upp alla
vrår, den leker på
väggar och tak, den
’(j-) o Idkar iu genom
fönstren på blommorna och folket der inne
i linsen och gör det öfver allt så vackert
och klart och trefligt, ja sjelfva gatstenarne
gör den hvita som ett salsgolf. Men den
skiner ändå helt annorlunda ute på landet.
Der stå inga höga hus i vägen, der kan
den obehindradt sunda sitt rika ljus ner
öfver jorden och längs den långa
landsvägen, och der ligga sjöarne och fånga
solskenet och blinka och stråla med det.
Det var en sådan klar sommardag på
landet och det var under den varma
middagstiden om söndagen. Öfverallt var
stillhet och fred — utom i en rågåker, ty der
stredo en gosse och en gumse. De voro ej
rädda för bvarandra och de bjödo till sitt
bästa bägge två. Anledningen till kriget
var den, att gumsen hade slitit sig lös och
skyndat in i rågåkern och begynte äta af
alla krafter, och så måste vallgossen Anton
skynda efter den. Först försökte den fly
genom rågåkern, men lian hann fast den
och då stod slaget. Han ville taga fatt i
den, men den slog ikull honom. Men strax
stod han igen på sina bara, solbrända
fotter; den stångade och puffade honom, men
han fälde inte modet. Fåren stodo och
sågo på; det var ju vigtigt för dem, hvem
som vann, ty om gumsen vann, så kunde
ju också de komma på kalas i rågåkern.
Slutligen stod Anton som segerherre och
höll gumsen vid repet och sade: lvNu
följer Matts med mig!“ Deri hade han rätt:
Matts måste följa med. Men ganska
långsamt skedde det, Matts gjorde motstånd
vid hvarje steg och flyttade blott ett af
sina fyra ben i sender. Det tog tid, men
slutligen stod den igen bunden vid sin påle
och så blef det åter stilla och fredligt öfver
allt. Man hörde endast lärkornas sång uppe
i luften.
På aftonen gick samme raske gosse fram
längs vägen och talte ined en flicka, som
var något mindre iin han. Hon var
förgråten, och han skakade på hufvudet. De bodde
nära hvarandra och hade känt hvarandra
ännu förrän hon kunde säga något åt honom.
„Det är alltsammans ditt eget fel, Mari“,
sade han. „Det är ditt eget fel, att de
andra alltid göra narr af dig. Ilvarför
göra de det? Jo, derför att du är rädd, och
det är ditt eget fel. och det är dumt af dig,
Mari. Ja, jag säger det rent ut“.
„Ja det må du gerna göra1*, svarade hon,
„för du säger det bara, men du gör inte
narr, du“.
„Jo, jag gör just narr11, sade han, „för
jag säger dig, att det är grufligt tossigt af
dig. Att vara rädd, det är ju ingenting,
det är något, som man inbillar sig; men
det är inte någonting verkligt. Eh kålrot
eller en gammal sko, det är någonting som
man kan taga i. Men att vara rädd, det
är ingenting11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
