Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Ja, men när nian är räcld, så är man
ändå verkligt rädd", menade Mari.
„Nej, svarade lian. För ser du, hvad var
du rädd för i dag? Du var rädd för att.
Mattsons valp skulle bita dig i benen,
men den kan ju inte bita, om den också
hade lust dertill. Den är alltför liten. Der
kan du sjelf se, att det inte var något
verkligt. Och så är det alltid."
„Ja, det kan man nog säga, när man
sjelf aldrig är rädd", menade hon; ,.jag såg
nog, hur du tog fast gumsen i middags.
Det hade jag aldrig vågat, om man också
hade gifvit mig allt i veriden derfor".
Han stälde sig framför henne, såg henne
rakt in i de våta ögonen och sade:
„Nu kommer du inte ett steg vidare, om
du inte lofvar 111ig, att du aldrig mera skall
vara rädd. Du kommer inte ur däcken,
förrän du lofvar mig det".
„Jag kan inte", svarade hon.
„Jo, du kan", sade lian. „När du blott
tänker på, att det inte är något verkligt,
utan något som nian inbillar sig, så kan du".
Hon dröjde med att svara. Då sade han:
„Jag skall säga dig något, Mari; jag kan
inte tåla, att de skola göra narr af dig,
dertill håller jag för mycket af dig".
llur mycket I1011 höll af honom tillbaka,
det visste hon strax. Hon lofvade honom
att aldrig mera vara rädd. Sedan skildes
de åt och hon gick långsamt hem med sitt
stora löfte, hem till farmors lilla stuga, som
stod vid kanten af en stor sandgrop.
Dagen derpå var det samma solsken
öf-ver mark och skog och Mari kom gående
med sin vattenkruka. Hela sommaren
igenom måste I1011 livar dag hemta vatten, ty
uppe vid stugan på sandbacken var brunnen
torr om sommaren. „Skynda dig tillbaka",
hade hennes farmor sagt, „ty det fins inte
en droppe vatten i stugan".
Hon skyndade sig också att komma
tillbaka. Men då hon skulle vika af på gång-
stigen, som förde upp till stugan, låg
granngårdens stora getabock tvärs öfver stigen.
Det var en dålig syn. ty hon var mycket
rädd för den. Den såg så farlig ut med
sitt långa skägg och sina långa horn, och
skuggan på vägen visade hornen än en
gång, — det var mycket farligt. Den låg
visst alldeles stilla och låtsade 0111
ingenting; men det var just ett tecken på, att
den hade något elakt i sinnet, menade
Mari. „Blott Anton vore här; han kunde
nog få bugt. på getabocken", tänkte hon.
„Anton —––––-“. Hon mindes sitt löfte,
och då I1011 väl var en liten kruka, men
tillika en ärlig liten flicka, så gick hon
genast med klappande hjerta och nedböjdt
hufvud förbi bocken, som inte ens gjorde
så mycket som rörde sig en gång!
Hon var riktigt glad öfver sitt mod och
gaf Anton rätt deri, att det bara var
inbillning att vara rädd, och hon gick raskt
vidare och tyckte, att vattenkrukan blifvit
riktigt lätt att bära. Det räckte inte länge,
förrän hon redan var alldeles nära hemmet
Då hörde hon från stugan vid sandgropen
sin egen farmors röst. Ilon ropade högt:
„hjelp, lijelp! Vatten! Elden är lösl"
1 samma ögonblick var Mari redan vid
dörren och såg en hemsk syn. Garnet på
farmors nystfot stod i ljusan låga, och
gardinen hade också redan tagit eld, och
farmor sjelf satt alldeles orörlig pä kistan och
såg på. I ett nu var Mari innnc i stugan
och tömde sin kruka öfver elden och släckte
den genast. Vattnet räckte godt till att
göra det.
Det dröjde en stund, förrän farmor
hem-tade sig efter sin förskräckelse. „Ja, hade
du inte kommit så snart tillbaka, så skulle
mitt gamla hus visst brunnit upp", sade
hon sju, åtta gånger och omfamnade Mari.
„Tänk dig, jag satt och nystade garn och
fälde nystanet, som rullade bort i knuten
bakom skåpet, och häggen utanför fönstret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
