Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med hufvudet under vingen. Solstrålen
öfvergöt honom med sin värme, och den
lille höjde sitt liufvud och slog en klar
drill. „Nu är våren här! Gud vare lofvad®,
jublade han.
„Ja®, sade solstrålen, „nu är våren här.
Jag tror, att jag kan telegrafera till
lärkorna, att de komma hem;11 och han
hoppade upp på telegraftråden.
Hvad han förändrade allt, den verksamme
solstrålen: mörker, köld och död till ljus,
Värme och lif.
„Hon hade allt orätt, tant Grå“, sade
solstrålen. „Jag ser på deras anleten, att
menniskorna tycka bättre om det sköna och
ljusa, än om det mörka och glädjelösa. —
Hvad månne hon tänker om hvad jag gjort?®
— Han såg upp, men molnet var borta;
öfver honom höjde sig himlen klar och blå.
„Hon sprack visst af förargelse; det var
också det bästa hon kunde göra! — Jag
undrar, om det lins någon menniska, som
ser ined så sneda ögon på våren, som hon
gjorde*.
Men nu har jag lust att se mig om litet
i verlden. Jag skall fara ut och resa. ilan
får så trånga åsigter af att ständigt
för-blifva på samma plats.
Sagdt och gjordt. Solstrålen begaf sig ut
i den vida verlden för att se hvad man
der tänkte om våren.
Vid stranden af en klar blå sjö,
bekran-sad af ljusgrön skog, låg en ståtlig
herrgård. Der var allt lif och rörelse, från
dagsverkärne, som körde plogen på de
närliggande åkrarne, ned till flugan, som, nyss
uppväckt ur vintersömnen, surrande
dansade menuett på hästens liufvud och gaf
denne skäl att betvifla, att på jorden fans
rättvisa, då der fans flugor.
Tå vägen, som ledde mellan fälten,
stodo en inan och ett barn, godsherren och
hans son.
„Se®, sade mannen och sträckte ut hau-
| den öfver nejden, „nu har våren åter
kommit till vårt land. — Nu lägges fröet ned
i jorden, i förhoppning om att det skall
spira upp och gifva oss god skörd och
mycket bröd. — Jag tror det blir ett godt
år, men vi få se till hösten1*.
„Här är också våren®, sade solstrålen —
ty det var han, som såg allt detta — och
lekte skälmskt med gosseus ljusa lockar.
„Här fins mark att beså och skörda,-men
vi få se till hösten®. — Så flög han vidare.
Ett stycke derifrån ’låg en fattig koja,
med låga sneda fönster, hvari mången ruta
blifvit ersatt med gamla trasor.
„Hvad kunna väl de menniskor, som bo
här, tänka om våren®, undrade solstrålen,
„det måste jag se®. Ilau flög dit in.
En blek mager qvinna, på hvars ansigte
armodet tryckt sin stämpel, satt och spann ;
på golfvet lekte ett par trasiga barn.
„Se solen®, sade qvinnan och log;
„välkommen! Nu slippa vi frysa längre1’-.
„Nu blir skogen snart grön®, ropade ett
af barnen, „smultron- och blåbärstiden
kommer®’.
„Du hade orätt, tant Grå®, sade
solstrålen. — „Farväl så länge! snart kommer
jag tillbaka och vårdar smultronblommorna
åt er!®
Präktigt och glittrande utbredde sig det
vida hafvet. Vågorna dansade muntert i
solskenet och stänkte sitt hvita skum mot
bränningarna.
„Den långa vintern är ändtligcn förbi®,
sade en sjöman, som stod vid stranden.
-Nu börjar åter mitt fria, muntra lif på
sjön. — Jag är glad att få taga afsked
med landbacken; den är som ett fängelse
för mig®.
„Jag har sett mycket af verlden®, tänkte
solstrålen; „jag har sett många menniskor,
både rika och fattiga. Alla tycka de om
våren. Det är förhoppningarnas tid, säga
de alla. Men det fins menniskor, som ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
