Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
M 13
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
99
liafva några förhoppningar iner. — Jag
skall fara till en stor stad; der finnas nog
de som lida".
Solstrålen behöfde ej sölca länge. Efter
att. liafva tittut in i några fönster, fann lian
snart, ett rum, der plågan buddat sitt läger,
och döden stod vid dörren, färdig att
inträda.
„Hon är blek, men hon har vackra rosor
på kinderna*4, tänkte solstrålen, då han
sväfvade in i rammet och belyste den
lidande qvinnan, hvilkens insjunkna ögon än
riktades på honom och den blå himlen,
från hvilken han kom, än på de bedröfvade
ausigtena rundt omkring bädden.
„Sörjen ej så djupt öfver att jag måste
gå bort, mina kära**, hviskade bon slutligen
med matt och af hosta af bruten röst. „Jag
är ej rädd att dö. — Den klara, blå
himlen, den ljusa solstrålen, våren, som kommit,
ingifva mig ljufva förhoppningar. — Allt,
skönt på jorden är ju blott. ett. svagt
återsken af lifvet deruppe. Då våren här kan
vara så outsägligt härlig, huru måste då ej
den eviga våren vara!"
„Den eviga våren", sade solstrålen, och
hans sken blef nästan bländande, „det var
det vackraste ord jag någonsin hört. —
Här vill jag stanna så läuge jag kan. —
En evig vår! Der skulle jag vilja lysal“
PÅ NÄRA HÅLL.
(Forts.)
med mig", sade min fader, och
rvid begynte han utan denminsta
fruktan käckt flyga i riktning mot en buske,
som befann sig på blott några få stegs afståud
från „storheten0. Eftersom vår fader
vågade något dylikt, tordes äfven vi utföra
detta vågstycke; men när vi följde honom,
kunde vi höra huru de andra foglarnc sade
sinsemellan:
„De olyckliga! Hvart flyga de? Och livad
ärna de göra?"
„Låt dein prata !" sade min far. „Flyg
på blott!a
När vi nu alla tre sutto sida vid sida på
buskens grenar, ehuru visserligen alldeles
ensamme, sade min far:
„Nu när vi äro närmare vidundret, skolen
j noga betrakta det och taga kännedom om
detsamma. Sen j icke att denna afbild af
menniskan, hur stor och fruktansvärd han
än kan synas, icke är något annat än två
trägrenar, som fästats tvärs öfver hvarandra
och öfverklädts, jag vet icke af hvem eller
hvarför, med några af de saker som hos
menniskan motsvarar vår fjäderbeklädnad,
och att vinden, då den susar förbi, sätter
dess armar i rörelse? Lät oss nu till på
köpet rycka den något närmare in på lifvet!"
Med dessa ord utbredde han åter
vingarna, och med två eller tre vingslag hade
han uppnått toppen af „storheten", der han
slog sig ned och utstötte för att lugna och
ditlocka traktens öfriga foglar, det rop,
hvarmed foglarna helsa morgongryningen,
och hvilket de alla känna. Min mor dög
strax och satte sig på spetsen af en af
tvärkiipparna och jag på den andra. Kors,
med hvilken förvåning de andra foglarne
betraktade oss!
Blåsten vaggade oss hit och dit; i likhet
med min far upprepade både min mor och
jag för våra kamrater:
„Men kom då hit, kom hit! I sen väl att
här finnes det ingenting att frukta!"
Och Gud må veta, att de kommo flygande
med glädje och i stora skaror; och att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
