Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Æ 13
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
103
-4
så nogräknad, att dc skulle lära. Odi den
Läraren. På livad "sätt var han stygg?
nHaii var sträng*, svarar en annan.
»Han var en ovän af glam och flintt,
tilllägger en tredje.
Läraren. Hvarför hade gossarna kommit
i skolan? Sägen mig detta.
Johan S. För att vara ordentliga.
Pehr F. För att liira sig något.
Läraren. Ja, nu för att lära sig latin.
Men livad är glam?
Gustaf P. Det är muntert prat.
Läraren. Och h vad är flin?
Sven N. Det är dumt skratt.
Läraren. Var magistern då elak, emedan
han icke tålde muntert prat och dumt skratt,
medan gossarna skulle lära sig latin?
En flicka. Nej, hau var beskedlig.
Läraren. Hvaraf finner du det?
Johan. Hau ville, att gossarna skulle
vara ordentliga.
Karin F. Han ville, att de skulle lära
sig något.
Läraren. Var det sin egen eller deras
nytta, han åsyftade härmed?
Gustaf. Sin egen.
Flera barn. Nej, deras, deras!
Lärareti. Det är rätt. Det var deras
nytta, han åsyftade. Skolan var inrättad,
för att de skulle få undervisning, och det
är omöjligt att under glam och flin lära
sådant, som fordrar stort allvar och
uppmärksamhet. Magistern kunde ju sutit der
helt lugn och låtit dem prata och skratta,
så hade hans möda bjifvit sparad. Men
då hade dc ingenting lärt. Han var således
ifrig för deras skull och arbetade sig trött
för att gagna dem. Och hvarför var han
sträng, tron I?
Märta B. Han var väl otålig af sig.
Pehr F. Han var väl sträng, för att
barnen voro olydiga.
Läraren. Det är sant. Ilan var sträng,
emedan intet annat hjelptc. Troligen höll
han hjertligt af barnen, eftersom han var
som håller af barn, ser gerna vänlig ut
mot dem. Men han fick ej se så vänlig
ut, som han kunde velat, ty de låldc icke
vid det. De ville glamma och flina.
Derfor inåste han se sträng ut, för att hålla
tukt i skolan, att dess ändamål ej måtte
gå förloradt. I min tanke var således
magistern — - ?
Några barn. Snäll.
L.äraren. Rätt. Det var snällt, att han
sträfvade för att gossarna skulle få något
godt och nyttigt i sina hufvuden och först
af allt lära sig att — — ?
Carl. Sitta stilla.
Anton. Vara snälla.
Hulda. Låta bli att glamma och flina.
Johan. Ha respekt.
Pehr. Vara lydiga.
Läraren. Pehr hittade det. Vara lydiga!
se det är det första, ett barn har att lära.
— Om också magistern ej varit snäll, var
det ändå gossarnas skyldighet att lära, och
deras egen skada, om de ej gjorde det.
De voro satta att lyda, ej att mästra honom.
ålen sägen mig nu, hvad I tycken om
Calle. Han satt der, så rosig uppå sin
kind, han qvittrade gladt som lärkan och
ilade som fältets viud. Jag ser en gosse
der på bänken, som just tycks vara lik
honom. Få sc om likheten slår in hela
tiden. — Sägen mig nu: Var det bra, att
Calle var så munter?
Allmän tystnad.
Läraren. Han var „så rosig uppå sin
kind;“ — hvad tycks det bevisa?
Hulda. Att han var frisk.
Läraren. Nå, var det icke bra? — Det
är en skön, kostbar gåfva, i hvilken den,
som rätt tänker derpå, rigtigt känner, huru
Guds godhet med fulla händer öses ned
öfver honom. Är man frisk — herrliga
gåfva! då kan man lära mycket, då har
man lättare att vara villig och vänlig, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
