Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M 15
ILLUSTRERAD 1JARNTIDNING
117
till sig. Men först när solen kastade sina
sista strålar öfver nejden återkoinmo mor ocli
son ifrån kyrkogården. Och kommer du
någon gång dit och sätter dig på liten
Selmas graf, så skall du i den stilla som-
maraftonen höra silfverklara röster sjunga
„ära vare Gud i himmelen och frid på
jorden och menniskorne en god vilja ,a
och derihland skall du igenkänna Selmas
melodiska röst.
RIDDARVÄSENDET.
’1° ,ncst lysande och till sina
följder vigtigaste företeelser under
medeltiden är riddarväsendet.
Anda till början af korstågen drefs den
djcrfve, efter bragder törstande ynglingen
af brist på annan sysselsättning till jagt och
krig, hvilket senare han med synnerlig
förkärlek omfattade, och detta icke blott
derfor, att det var af en farligare och mera
storartad natur, utan äfven emedan inan
saknade en kraftig rättsskipning, så att för den
förolämpade intet, annat återstod än
sjelf-lijelp eller näfrätt. Derfor bodde de besutne
adelsmännen, i synnerhet de som voro i
besittning af landsherrliga län, alle sammans
på fasta slott (borgar), af hvilka de flesta
voro bygda på branta klippor och försvarade
genom torn, murar, grafvar och
vindbryggor. En gränstvist, brytandet af ett gifvet
löfte, eller ock blott en personlig
förolämpning förorsakade genast ett litet krig.
Bor-garne blefvo kringrända och belägrade, den
ficndtlige adelsmannens undersåter
öfver-fallne, utplundrade och bortsläpade, hans
bundsförvandter angripne och striden
fortsatt, till dess vapnen gifvit ett afgörande
utslag. Osäkerheten var så stor, att
konung Filip I af Frankrike (regerade 1059
—1108) icke utan stark betäckning vågade
göra en kort resa från Paris, och åkerbruk
och handel ledo så genom de ständiga
fejderna, att tusentals menniskor dogo af
hunger.
Förgäfves hade de andlige, för att i
någon mån afstyra det förderfliga i dessa
fejder. påbjudit en allmän fred under vissa
tider af året, kallad gudsfreden; man måste
försöka ett verksammare medel. De kristne
spaniorerne förde då (i elfte århundradet)
med kraft och framgång sina oupphörliga
strider med saracenerna (araber och morer),
hvilka ännu innehade största delen af
landet. Detta gaf de andlige i södra
Frankrike anledning att föreställa de unge
ädlin-garne, huru mycket ärofullare en dylik
kamp emot yttre fiender skulle vara, samt
huru mycket Gudi behagligare det vore att
bistå kristne bröder emot de otrogne, än
att missbruka sina vapen till strid mot
landsmän och grannar. För att, öka det
lockande i dessa föreställningar tog man
sagorna om Karl den stores tåg mot
araberna till hjelp och upphöjde i folkvisor de
ridderliga bragderna ända i oändlighet.
Framför allt besjöng man deri det hugstora
modet hos en Roland, Eckhard och andre
hjeltar, hvilka drogo omkring i verlden för
att straffa röfvare och oskuldens förföljare,
befria kristne fångar, döda otrogne och
hämnas fruars och jungfrurs kränkta ära.
— Ej underligt således, om de unge
ädlin-garne med hänryckning lyssnade till dylika
berättelser och brunno af begär att likna
dessa stora mönster.
På detta sätt uppstod småningom, först
i Spanien och södra Frankrike och — då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
