Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varmare känslor. Ack! — tillade hon,
lindande sina armar kring modrens hals,
»ägrle jag ej dig, skulle jag blott längta,
längta ditbort till mina tankars hemland,
den varma soliga södern!11
— „Säg hellre den heta, brännande
södern! Du tror blott ännu på sol, värme
och blomdoft, men der i den yppiga
grönskan trifvas bäst de giftigaste vexter,
äf-ven ser man ofta der farliga ormar
framskymta, solljuset blir brännande, luften
qvaf, sommarqvällen mörk, — jag ville
visst aldrig utbyta mitt ljusa, vackra
hemland mot all söderns härlighet.11 —
— „Hur var det, moder, då nu var ung?
Ditt hjerta klappar ej mera såsom då, det
klappar nu blott för mig, för det goda du
kan verka i din lilla lerets, för omsorgerna
om hemmet, men då?” — — —
— „Tala ej mer derom,
ungdomsdrömmarna försvinna, luftslotten ramla,
verkligheten framträder, sådan är verldcns gång."
— „Du moder har alltså också känt en
flägt af samma känslor. Ack! om jag
kunde säga dig allt — allt hvad som
rö-res inom mitt lyerta! Dock, - du förstår
mig — min längtan, min oro uttryckes i
denna sång: „Till södern, till södern dit
längtar11 —–––
— „Tyst Karin! jag ber dig, jag besvär
dig! sjung ej mer denna sång om du vill
undvika att plåga mig!11
— „Som du vill, moder11, sade Karin
rodnande i det hon tryckte de små händerna
mot sin småleende mun.
Några år hufva förflutit, sedan detta
samtal emellan mor och dotter ägde rum. Vid
en liten villa i Italicus varma klimat
vandrar en ung svartklädd qvinna. Söderns
varma sol har ej brynt hennes bleka kind.
Vi igenkänna uti hennes tina drag den
unga lilliga Karin, hvars längtan till
södern blef uppfylld, då hon gifte sig med ’
en ung konstnär, hvilken vid sin
nyssin-träffade tidiga död ej lemnade annat i arf
än en liten villa i den härligaste
skogstrakt. Ilär sjöng näktergalen sina ljufva
sånger, här beklädde friska, ljusgröna
vin-raukor, fullsatta med svällande drufvor, den
lilla bostaden, här vandrade hon bland
doftande caprifolium, i nerie och myrten
lunder, här kunde hon från sitt fönster plocka
och släcka törsten af fullmogna appelsiner,
hennes öga kunde öfverskåda spegelklara
sjöar med doftande stränder; på afstånd
höjde sig praktfulla byggnader med torn
och spiror mot den högblå himmelen, här
hördes springbrunnar sorla, öfverljutande de
tropiska vexternas stora saftiga, grönskande
blad med friska, glänsande, vattenstrålar.
Här i detta undersköna land vandrade
Karin ensam och betryckt. Nu hvilade hon
sitt trötta hufvml mot en trädstam. „Ack!11
utbrast hon, „här har jag redan i flere år
vandrat i mina ungdomsdrömmars hem, i
det sköna Italien. Lyckan har ock här
varit min följeslagare, men nu är jag ensam
och har icke medel alt företaga en resa till
min hembygd. 0! du mitt dyra, saknade
hemland 1 då jag tänker på din doftande
barrskog, dina friska drifvor, dina
sval-kaude vindar, dina ljusa sommarqvällar,
på de glittrande vågorna, på den friska
fjärden, på skogarnes doftande Linnea
ack! då vill mitt hjerta förqväfvas af en
längtan långt mäktigare än den, hvilken i
ungdomen dref mig till södern. 0! att
jag blott finge förflytta mig dit på några
ögonblick, finge se blommorna på min
moders graftorfva, fiugc höra mitt hemlands
språk, ännu engång se den stjernljusa
vin-terqvälleu, finge känna svalkan uti den
ljufliga barrskogen, sitta invid stranden en
ljus och sval sommarqväll.––-0! Gud!
om jag ännu engång finge böra en
hemlandston,u utbrast hon i det hon liksom i
förtvitian omslöt det träd, hvarvid hon stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
