Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarandra och sålunda bilda förtränliga
flyg- och fall-skärmar.
Ilos en mängd eller kanske rättare de
allra flesta vexter finuas altså, enligt hvad
vi ofvan visat, inrättningar, hvarigenom
frönas aflägsnandc från modervexten
underlättas. Det tjenar dock till intet att dölja,
att vexter äfven finnas, hvilka ej visa
ringaste spår af förmåga att lijelpa vind,
vatten eller djur i deras
spridningsbemö-dnnden, liksom de ej heller sjelfva förmå
att utkasta sina frön. Tvärtom ega en del
vexter så hårda, tunga och klumpiga fruk- i
ter, att de uppenbarligen tyckas vara dömda
att falla till marken i modervextens
omedelbara närhet och att der gro. Utan tvifvel
länder detta förhållande i fråga varande
vexter på något sätt till gagn, ehuru vi
långt ifrån alltid kunna påpeka, att så är.
Fall kunna dock uppletas, som
uppenbarligen bevisa, att en viss vextart just har
sin största fördel deraf, att fröet gror i
skydd af moderplantan, och att det blifvit
sä inrättadt, att detta måste inträffa.
Ett slående bevis härpå lemna de träd,
som i en stor del af den tropiska zonen på
de grunda hafsstränderna bilda långt ut i
hafvet gående skogar, ofta till stort besvär
för sjöfaranden. Dessa mangove- eller
rotträd, såsom de på grund af sina från
grenarna utkommande och till bottnen
sträfvande rötter kallas, samla under sig
genom aflagriug af multnande blad,
ruttnande hafsdjur o. s. v. en muddermassa,
hvari de unga plantorna synnerligen väl
kunna trifvas för att sedan lijelpa sina
äldre slägtingar att infläta det hela till
ogenomträngliga snår. För att förhindra,
att de lossnade och i vattnet fallna
frukterna ej måtte af vind och hafsströmiuar
drifvas ut till liafs och där gagnlöst
förstöras, använda dessa träd ett ganska
ovanligt skyddsmedel: medan frukterna ännu
kvarsitta på grenarna, börjar det i dem
inneslutna fröt att gro, och ur fruktens
spets frambryter en nedåt riktad rot, som
kan utvecklas till % alns längd eller mera.
Denna sålunda i luften fritt sväfvandc rot
har för öfrigt ett ganska egendomligt
utseende; upptill smalare, tilltager den
betydligt i tjocklek mot nedre ändan, för att
åter mot sjelfva spetsen- hastigt afsmalna.
Följden luiraf är lätt att inse. Förr eller
senare kommer den stund, då frukten,
antingen ai egen tyngd eller afskakad af
blåsten, lossnar — och då nedstötes genom
farten vid fallet och rotens form rotspetsen
i muddret och blifver der sittande i den
för vextens fortsatta utveckling lämpligaste
ställningen.
Ibland är det en redan förut odlad vext,
som på ett eller annat sätt undandragit sig
menniskansTönnyndareskap, och man skådar
då, huru den acklimatiserade främlingen
slagit sig ned midt bland traktens vilda
blomsterbefolkning. På detta sätt hafva
många vexter vunnit plats i våra svenska
Horor. Pepparrot, vicker, bokhvete, päron,
körsbär m. fl. hafva rymt ur våra åkrar
och trädgårdar ut i den omgifvande
naturen; flera slag af pilar, popplar,
berberis o. s, v. ur våra parkanläggningar;
ackle-jor, narcisser, kejsarkronor, brandgula
liljor m. fl. från våra blomsterrabatter;
kalmus, mästerrot, ålandsrot, libsticka och
andra från klostrens „kryddsängar*1, der
läkedomsörter odlades till de krankes lijelp,
Ej minst hafva botaniska trädgårdar härtill
bidragit. För blott något mer än ett tjog
år sedan rymde t. ex. från botaniska
trädgården i Upsala en från vestra delarna af
Norra Amerika härstammande vext, som
mycket liknar våra vanliga
kamomillblom-mor, men saknar de hvita strålblommorna.
Sedan den väl slagit sig ned i den stora
sandgropen invid Upsala, har den sedan
med derifrån hämtadt väggrus blifvit
utspridd milsvidt längs vägarna åt alla sidor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
