Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
M 20 ILLUSTRERAD BARNTIDNING 157
Don lid* tu
*
(Berättelse
|»$™iör!“ _llör!a „här spelar den lille
gossen filer, kommen barn, hören
på den lille tyroIargossen utropade en
viinlig hjelpniadaui i det hon med händerna
i sidan stod oeli betraktade den lille artisten,
hvars mörka hy och länga svarta böljande
lockor vittnade om att södern var hans
hemland. „Han ur lika gammal som min
Janne" utbrast hon, „men honom ville jag
ej sända ensam ut i verlden! Nej — sä
länge jag orkar stryka och tvätta byke
skall han äta med mig sitt dagliga bröd
och sedan skall han ej kunna säga pä min
döda mull: „mor min satt med händerna
i kors och sände mig ut i den villande
verlden !a Nej I — nägon tröst skall den
fattige ha, som alltid släpar och arbetar,
och Gud sände visst hit den lille gossen
för att jag i dag skulle se, att mina trötta
händer ändå gjort någon nytta och mina
fotter ej heller trampat onyttiga steg, dä
jag kan duka ett tarlligt bord åt min Janne
och hälla honom uti skola, der han får
lära så mycket godt. Ja — det är just
som så, att då modet vill sjunka och
krafterna svika, då man är trött till kropp och
själ, då sänder Gud sådana underbara
budskap till oss, som trösta och uppmuntra
sinnet. Min Janne kan jag kläda i hela
och rena kläder, honom kan jag omhulda
och värna, visa honom livad som är rätt
och orätt; fast jag aldrig gått i uågon
skola, kan jag det.–––Men lille stackarn
här, livad blir han hjelpt med några
slantar 1 — — Ilan spelar som en engel den
lille! — — Ack jag kan just gråta då jag
tänker på barn, som ej hafva hem och
härd !a — — Och den godsinta hederliga
raadamen betäckte sitt tärda ansigte med
sitt blårandiga boinmullstygsförklädc. „Men
Føliirnøsimb
af S—ing.)
hvad står jag här och funderar på, sade
hon sakta för sig sjelf, har väl annat att
göra, men jag skall först gå och säga till
åt herrgårds barnen, de hafva väl också
något mera att gifva den stackars gossen
än jag, fattiga enka, kan hafva. Se, fröken
Louise, Bertha, Olof! se den lille stackarn
här, hör hur vackert han spelar! Jag får
nu lof att skynda till arbetet igen", sade
hon i det hon skyndsamt, aflägsnade sig.
Än en gång vände hon sig om och hennes
blickar fastades på det intagande barnet,
„Gud välsigne den lillea, hviskade hon
sakta för sig sjelf, vände sig åter om och
fortsatte med hastiga steg sin vandring till
den närbelägna tvättstugan.
„Ack livad han är vacker!“ hviskade
Louise, „jag ville hafva af honom en lock
och sätta den i mitt minnes album, ty
sådana lockar har jag aldrig sett, - nej
aldrig!’0
„Har du då sett sådana ögon, de blicka
så varmt så vänligt på oss, jag vill springa
bort och fråga lof om vi få leka med
honom. Se — derborta i trädgården sitter
vår moder med sitt arcete, låt oss skynda
dit11. —
„Få vi leka med den lille gossen",
utropade de, „hör du hur han spelar, såg du
hans långa svarta lockar, såg du hans klara
vackra ögon; de blickade så sorgset11.
„Försök då att glädja honom", sade
barnens moder, „bed hushållerskan gifva
honom mat, gif honom sedan af de mogna
bären derborta, visa honom den lilla
ridhästen och lek en stund med det stackars
barnet".
— „Låt oss då åter skynda till den lille
gossen11, utropade barnen, i det de
springande hastade till honom, „kom med oss,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:44:51 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sylviabarn/1880/0161.html
