Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
J>–––-
jYi 22
snäll du iLr, Vermi! Jag tackar dig så
mycket. — Du bad mig härom dagen vara
suiill emot Rose; du sade att hou nog
skulle återgälda denna vänlighet med
vänlighet, men nu ser du först riktigt huru
verkligt faslig hon är. Hon skulle icke
räcka ett finger till min hjelp, gällde det
ock mitt lif“. — „Ack nej, säg icke så,
snälla du!“ bad Verna,’ Jag är öfvertygad
om att hon nog håller af dig, fastän —
ja — fastän —“ Den stackars Verna kunde
ej finna det rätta ordet för att urskulda
den ovänliga Rose, men Raoul väntade icke
heller härpå. Han beklagade sig blott
oupphörligt öfver systern. „Ack, att du
vore min syster, Verna! Då vore allt braS
slutade han med en djup suck sitt tal.
„Jag ville också gerua hafva dig till bror,
Raoul. Du vet icke huru mycket jag
saknat liten Leo! Han var miu_hela glädje!a
Rose hade sakta inkommit och hörde dessa
de båda kusinernas sista ord’ med en
mulen blick. Raoul låtsade icke se henne.
„Grälade ni aldrig ?u frågade hon
deltagande, då en tår plötsligt rann ued från
lilla Vernas öga. „Åtminstone försökte vi
så mycket vi förmådde att afhålla all osämja
från att vinna insteg emellan oss och dock
häude det någon gäng> att han sade mig
ett häftigt ord eller att jag ej var riktigt
vänlig emot honoin, men vi försonades
genast åter. Och likväl kännes det så tungt
nu, när jag tänker tillbaka härpå! Ack,
Gud ske lof, att vi icke voro ovänner
beständigt, att vi älskade hvarandra så
mycket! Annars hade det varit rysligt svårt för
mig nu — jag hade varit otröstlig, ty
efter döden kan man ingenting försonatt.
Det hade varit alldeles tyst i rummet, me-
dan den lilla Verna yttrade detta. Rose
hade viindt luifvudet emot fönstret och
Raoul åhörde uppmärksamt kusinens ord.
„Och ni vet ej huru gränslöst ledsamt jag
har efter lille Leoa, hviskade Verna
vidare. „0, det är en stor lycka att hafva
en bror eller en syster! Jag har ibland
afunduts dig, Raoul, för att du har Rose
och Rose för att hou äger dig-. De båda
barnen kastade hällt förvånade, halft
tacksamma blickar på hvarandra. „Det fanns
således någon, som önskade äga Raoul till
brora, tänkte Rose dröjande och hon hade
dock så många gänger önskat honom långt
ifrån sig. — Men nu var förbindningen på
den sårade handen färdig och nu smekte
Raoul nästan mildt Veruas lockar. „Tack,
snälla kusin 1 Du är en kroua“. Huru
tacksamt och vänligt ljöd icke detta! Och detta
af den trotsige elake Raoul! Rose kunde
ej taga sina ögon ifrån honom. Han var
ju verkligen en vacker snäll gosse nu med
det blida uttrycket i stället för det
hårdnackade obändiga. Så hade han aldrig
varit gent emot Rose och dock var han ju
hennes egen broder och blott kusin till
Verna! Hon längtade plötsligt efter att också
få höra sådana ord ställda till henne af
honom och en inre stämma ropade högt i
heuues hjerta att gå fram till brödren, bedja
om förlåtelse och hon kunde vara säker
om, att han nu gladt skulle hafva förlåtit
henne. Men hon kunde ej förmå sig
der-till. „Hvad skulle han tänka om dig?a
hviskade det envisa sjelfviska jaget i hennes
inre. „Kanske skulle han blott skratta
och bele mig och dessutom är han så många
gånger skulden till mina tårara.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
