Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flicka den lille Leo, som den gode Guden,
medan Ver na sof, skickat henne och Verua
hade, full af tacksamhet emot Honom,
samvetsgrant efter sin förmåga uppfyllt Hans
bud och af allt sitt hjcrta älskat den lille
brödren. Och huru hade hon icke sörjt
honom efter hans död! — Och dessa två!
Huru lyckliga hade de ej kunnat vara om
de varit goda emot hvarandra! Verna var
nära att afundas Itaoul för att han egde
Rose och Rose för att hon hade Raoul.
Och de betraktade hvarandra såsom de
värsta fiender! O att hon kunde komma
dem att hålla af livarandra! — Ja, ja, allt
var icke såsom det borde vara här i det
stora präktiga hemmet.
En vacker solklar dag grydde. En
gyllene stråle lekte på parkettgolfvet i det
lilla kabinettet och lyste äfven för ett
ögonblick på Rose v. Detler, hvilken med en
vacker dyrbar bok full med de
färgrikaste mest fina plancher framför sig satt
på en taburett vid bordet. Hennes mor
hade i dag en starkare hufvudvärk än
vanligt; hon hade inspärrat sig inom lås och
bom i sin sängkammare för att slippa höra
hvarje ljud af röster och steg.
Fad ren var icke hemma och Raoul hade
icke synts till på en lång stund. Rose
hade haft tråkigt och då Verna öfvade sig
i salongen på flygeln, så hade hon gripit
uti boken, hvilken alltid utgjorde Raouls
förtjusning. „Hvad kan han väl finna för
skönt i denna dumma bok med dessa
underliga fula djur t" tänkte hon för sig sjelf.
„Men så är han ju också sjelf en sådan
dum elak pojke!" Hon lade hal ft
föraktfullt boken ifrån sig, då Raoul i detsamma
inträdde. Hans ansigte var blekt och han
skyndade fram till systren. „Kan du icke
hjelpa mig, Rose? - Jag skar mig nyss i
handen, när jag täljde! på min båt; ser du
huru det blöder! — Vill du icke gifva mig
ett stycke tyg och en trådända; flickor haf-
va ju alltid sådant. Jag kan icke finna
rätt på Dorthe och mamma är igen
osynlig för allä". — „Fy då! — Raoul, huru
kan du ens inbilla dig att jag skulle
vidröra din blodiga hand! — Nej, nej! Gå
bort! Jag har intet att förbinda den med".
Hon vände sig full af afsky ifrån honom.
„Du är en stygg flicka!" Raoul stampade
häftigt med foten i golfvet oeh ville aflägsna
sig, då hans ögon föllo på den allt ännu
uppslagna boken på bordet. „Hvad nu?
Du har utan lof tagit min bok och kanske
kluddat uti den på ditt vanliga
oförskämda sätt? Huru vågade du?11 Och den
uppretade gossen ryckte med den sjuka
handen boken till sig utan att varseblifva
hvilka stora röda märken hans fingrar
qvar-lemnade på de förgyllda permarna. .Ilvem
är kluddermakarn, om icke du sjelf!"
gäckades Rose. „Ser du — ser du!" Hon visade
på fläckarna och skrattade elakt. -Allt är din
skuld — elaka flicka! Fy, hurudan duär!a
Och Raoul nästan gret af harm, grämelse
och smärta. Då kom Verna i detsamma
inspringande med ett gladt ord på läpparna,
hvilket dock uteblef då hon bemärkte den
sårade handen. „Min Gud — Raoul! —
livad har hiindt? — Ack, Rose, hvarför
har du icke längesedan skyndat att skafla
honom hjelp?" Så förebrående detta ljöd!
Rose syntes dock icke bekymra sig härom;
hon bara skrattade! „Ingen fara med
honom. den styggen! Hans ondska skall
något svalna af först0– Men Verna hade
redan dragit Raoul med sig till det rum,
hon under sin vistelse hos farbrodens
bebodde. Ilon hade ur sin låda framtagit
ett stycke linne och under tusende ömma
små utrop förband hon den stackars
han-lien. „Ack. stackars Raoul! — Hvad det
måtte hafva gjort, ondt! — Se huru svullen
handen redan är! — Det var en duktig
rispa". Och Raoul såg på henne med en halft
förvånad, halft tacksam blick. „0 — huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
