Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
186
JS 24
ONKEL OLIVERS BERÄTTELSER.
• •
I. Huru en liten flicka kan vara nyttig.
n var bon lins farb rodren, hvilken
kärleksfullt såg ned på den tysta
lilla flickan på pallen vid hans fotter,
soin så uppmärksamt räckte honom hans
pipa, hans bok och allt hvad han önskade.
Än var hon inne hos fastern, hvilkens
huf-vudvärk nu var något lindrigare, hvarför
hon längtade efter att få höra berättelsen
ur den sista Journalen föreläsas nu, medan
hon orkade vara uppe. Det unga
fruntimmer, hvilket pliigade livarje dag en timme
läsa för friherrinnan, hade i dag skickat
återbud; hon var förhindrad och kunde ej
infinna sig. Lilla Verna erbjöd sig att
läsa för tanten, så snart hon hörde detta,
och då denna tacksamt biföll till hennes
förslag, satt Verna hos henne flera timmar
efter hvarandra och läste ur den i hennes
tycke så ledsamma journalen. Slutligen
afbröt henne friherrinnan. ,,Du tröttar ut
dig, kura barn. — Tack emellertid så
hjert-ligt för din vänlighet! Det har gjort mig
så godt att en stund sysselsätta mina
tankar med något nytt.” Och nied en kyss
sände hon Verna ut till kusinerna.
Der inne i Raouls rum satt denne med
sorgset sinne. Ilan tänkte på huru
ledsamt. det skulle blifva nu, när Verna icke
mera skulle vara hos dem. Hön hade varit
så tjenstaktig, så mild, och ständigt glad,
ständigt färdig att roa andra. Ilvad
hemmet skulle blifva tomt utan henne! „Bättre
hade det varit om hon icke alls besökt
oss, då hade smärtan, när vi nu förlora
henne, icke varit till’1, suckade han i sin
sorg. Men så erinrade han sig plötsligt
allt det goda, som hon utöfvat hos dem
alla; huru mycket bättre det nu var i
hemmet, huru mera fördragsam modren nu
var emot barnen, nu sedan de upphört
med sitt stojande buller i hennes närvaro,
huru snäll Rose nu blifvit, ja, huru till
och med den stränge fadren nu stundom
kunde, då han smekte Vernas kind, älven
vänligt klappa Raouls eget lockiga hufvud.
Och så påminte han sig huru hon väckt
honom sjelf till insigt om att han icke var,
som han borde vara. Ilon hade icke
predikat för honom, som Roses fransyska
guvernant gjorde, då hon sista vintern var
hos dem; hon hade icke hållit långa
förmaningar, utan hon hade blott yttrat några
förvånade, halft förebrående ord och
der-vid undrande sett på honom med sina
vackra blå ögon, som om hon ej kunde
fatta lians handlingssätt, och så hade hon
sjelf utgjort det bästa, det mest talande
exempel på, huru en menniska bör vara
emot livarje annan. Och Raoul lutade
huf-vudet emot handen och en tår droppade
ned på bordet framför honom, men hastigt
reste han sig — Verna kom in. ,,Så
fundersam du ser utT, sade hon till honom, i
det hon tog plats på stolen på andra sidan
om bordet. „Jag tänker på huru vi skola
reda oss utan dig, Verna”, svarade Raoul
och drog sin stol närmare hennes. „Du
har verkat så mycket godt hos oss under
din korta vistelse här. Jag kan icke säga
dig huru tacksam jag är dig, käraste lilla
kusin, och ehuru vi icke kunna belöna dig
för allt livad du gjort oss, förstår du
ändå — —”
— „Ack, tyst, tyst, Raoul 1 — IIvad
tänker du på, som så berömmer mig? Jag är
blott en liten svag’flicka, hvilken är
oändligt tacksam, om hon kan vara sina
med-menniskor till någon nytta och öm de hålla
"t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
