Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af henne*, sade Venia helt ödmjukt och
med ett sä fromt uttryck i de klara
ögonen, att Raoul nästan vördnadsfullt
betraktade henne. „Du må säga livad du vill,
Verna snälla", återtog han, ..hufvudsaken
af allt är ändå, att jag icke kan begripa,
huru vi skola kunna undvara dig. Ack,
att du stannade här för beständigt!fl lian
sackade igen, men Verna log hjertligt emot
honom. IIvad det t glädjer mig att du
önskar det, Raoul! Dcrutaf vet jag, att du
håller af mig och det är så roligt! —
Hädanefter skola vi bedja våra föräldrar att
vi ofta fä besöka hvarandra, eller huru?71 —
„Ack ja, — ja! 1 jul kommet du igen!"
Raouls ansigte strålade plötsligt af glädje
vid denna tanke. „Måhända, ifall ni icke
dä kommu till mig; det vore ännu roligare.
Jag skulle visa er*mina små foglar och
min lilla hund med den hvita pricken på
nosen. Och så skulle du få läsa mina
vackra böcker och se lille Leos leksaker
och hans lilla mössa mod den stora
bjällran i toppen, som han tyckte så mycket
om. Alla hans saker äro inlästa uti lians
barnkammare, men jag skulle bedja pappa
gifva mig nyckeln dit och så skulle vi gå
in. — Ack, du vet icke huru smärtsamt
det är för pappa, mamma och mig att se
allt detta! O den käre lille gossen!” Och
Verna kunde ej underlåta att fälla en tår,
när hon påminte sig allt detta, men Raoul
förde samtalet tillhaka till det, hvarifrån
det hade utgått. „Ja, ja, det blir allt bra
trefligt att slippa t.ill er, men livad skall
jag taga mig till nu under tiden, medan
vi icke fä trätfa dig?” sade han bedröfvad,
förande handen genom sitt lockiga hår.
„Åh — Raoul, du har ju Rose” — Verna
nickade menande åt honom — „än en gång
säger jag dig att i det fallet, önskade jag
vara i ditt ställe! Tänk, huru ensam jag
är!” Och länge sutto de tre barnen —
Rose hade äfveu slutit sig till dem —
sakta samtalande med hvarandra i Raouls
ruin, tills slutligen Dorthe kom in och
kallade dem till thået.
Och nu var den sista dagen inne; redan
efter middagen skulle Verna resa bort med
bantåget och nu gick hon halft otåligt af
och an väntade på sin faders ankomst.
„Jag vill under tiden, medan jag väntar på
pappa, gå upp till vindskupan och taga
farväl af de kära der uppe.” Dcrvid tog
hon sin hatt och sprang bort. — Efter
ungefär en lialf timmes frånvaro återvände
hon. Då hon passerade genom matsalen
för att gå till sitt rum, kom Rose gladt
emot henne och omfamnade henne. „Din
fader har anländt. Han iii* i förmaket. —
Ack, hvilken lycklig händelse! — Men
skynda, skynda! — han vill sjelf berätta
dig allt”. Och dermed sköt Rose kusinen
sakta in i förmaket och snart hvilade Verna
upprörd och lycklig i fad rens famn. „Du
ser frisk ut, min älskling”, sade han ömt.
„Är du beredd att höra en stor gläiljefull
nyhet, min lilla flicka?” frågade han derpå
ocli behöll henne allt ännu på sitt knä.
„Hvilken? — Ack, pappa — pappa — siig
mig fort allt samman! Hvad har väl hänclt?”
Hennes kinder glödde ocli väntansfullt
hvilade hennes blick på fadren. „Jo, mitt
barn, den gode Guden bar varit full af
nåd emot oss - Han liar sänclt oss en ny
liten Leo. Tacka Honom, min Verna!”
O, var det möjligt! Hvilken oerhörd
sällhet! Verna kunde icke svara
fad-ren af bara glädje, men hennes ögon
strålade lycksaliga emot honom. O, livad
Gud var god! Iluru gränslöst tacksam
var hon ej mot Honom! Och sedan fadren
ännu en gång kysst henne, gled hon ur
hans armar ned på golfvet och flög ut till
kusinerna, livilka glada emottogo henne der
ute i salongen. „En liten bror! —ack, en
liten bror!” jublade hon och i sitt hjertas
fullhet tryckte hon innerligt Roses hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
