Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Jdappade Raoul på axeln. Nu skulle
all sorg vara försvunnen ur hemmet. Radrens
panna var åter molnfri och klar, modrens
vackra kära ausigte skulle återfå sina rosor
på kinden och det sorgfulla draget omkring
den älskade munnen skulle försvinna och
lille Leos leksaker skulle åter frainlicmtas,
hans suiå kläder skulle åter hlifva
framtagna ur byråns lådor och i barnkammaren
skulle åter en liten ljuf Leo med lockigt
ljust hår, och oskyldiga barnaögon hvila i
den sirligt utskurna vaggan, som nu så
länge stått obegagnad. Och ingen tomhet,
ingen saknad tinge mera vara rådande i de
efterldifvandes hjertan; Gud hade ju sändt
denne älskädejille gosse till en kär
ersättning för den döde, så mycket begråtne
Leo; visst måsto de vara tacksamma
derfor, djupt tacksamma för denna stora nåd
af den gode Guden. Verna tänkte allt
detta och smärtan öfver att skiljas från
farbrodrcus blef lättare genom hennes
längtan till den dyra modren och den nyss
skänkta brödren. — Åndtligen sutto de i
kupén. Lokomotivet hvisslade och så bar det
af. Efter några timmar voro de framme.
De stego upp i vagnen, som väntade dem
vid stationen och i ett nu voro de utanför
det välbekanta huset — Vernas hem.
Betjenten tog emot dem och de stego in.
„0, se god dag, min lilla välsignade Verna 1”
utropade gamla daddn, der hon mötte dem
i tamburen. „Hvad jag saknat henne,
engla-barnet!” — Men Verna var uti en viss
högtidlig sinnesstämning, hon darrade af
väntan och längtan; hon ilade förut, utan
att vänta på fadren, till moderus
sängkammare, ty hon visste att hon der skulle
finna dem, som hon sökte — man hade
sagt h en ne ^ att hennes moder ännu ej vur
riktigt återställd och den lille hrodren var
viil hos henne! Sakta trädde hon in och
nu — — hon låg i sin mammas armar,
hörde hennes ljufva röst nämna henne vid dc
käraste namn, kände hennes varma kyssar
på läppar och panna, livad hon tyckte
sig siill! „Och nu, Verna, min älskling1’,
sade modren mildt och visade på vaggan
vid sin säng, „helsa nu din lille bror
välkommen!” Verna närmade sig skyndsamt
och nästan andlöst. Var det icke dröm
alltsamman? Nej, nej — der låg ju det
lilla dyra barnet, den lille nye Leo på de
fina broderade kuddarna, med de små
händerna på det ljusblå täcket’ i vaggan. Verna
kysste, åter och åter den älskade
varelsen, men så varsamt, så andäktigt, så mildt,
att han icke vaknade ur sin lätta slummer.
„Och der taga vi nu farväl af henne, min
lilla flicka”, slutade jag min berättelse, i
det jag klappade min lilla uppmärksamma
åhörarinnas kind. „Hvad siigcr du om min
Verna?” frågade jag»henne derpå, då hon
hälft, drömmande blickade ut från fönstret.
„Jag tycker mycket om henne och önskar
att jag kunde likna henne!” suckade hon.
„Och det kan du visst, barnet mitt. Små
tjen-ster, ett godt ord här och livar kunna
alla menniskor skänka hvarandra, om dc
äro fattiga eller rika, unga eller gamla;
regeln är densamma för hvar och en. —
Och äfven emot de fattiga hafva vi mera
bemedlade våra pligter. Äfven ni, små
flickor, kunna besöka de nödlidande i edert
granskap och måhända derigenom lindra
månget lidande, aftorka mången tår.
Men i hemmet har en liten flicka många
och stora pligter att utöfva: att vara sin
faders lilla lijelp, deu som räcker honom
hans pipa, söker rätt pä hans käpp; att
vara sin moders lilla glädjande „högra
hand”, hennes tröst och bistånd; att vara
små syskonens vänliga ledsagarinna, leka
med dem, försona dem med hvarandra,
hjelpa dem med deras lexor, berätta sagor
för dem och sjunga för dem, med ett ord
att utgöra hemmets lilla värmande
solstråle, dess goda engel. Hvarje hem, äf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
