Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
SYND I KALI SME N
var därmed ingalunda det andliga
förhållandet förändrat mellan
fackföreningsrörelsen oeh socialdemokratien. Oeh
fackföreningarnas kollektiva anslutning till partiet
blev även i fortsättningen grundvalen för
partiets parasitära ställning.
Genom fackföreningsrörelsens andliga
vasal’ skap till socialdemokratiska partiet
påverkades arbetarnas stridsföring ofta på ett
synnerligen ogynnsamt sätt. Icke blott det,
.att fackföreningarna vande sig att mera lita
på partiet än på sig själva, och att i partiet
•se den slutliga befriaren från den
kapitalistiska utsugningen. ”Endast statens makt
kan vara hävstång till att genomföra
kapi-talistk assens expropriation och
produktionens nya organisering” . .förklarade J
Granting och tilläde: ”Att uppfostra oeh
organisera hela arbetareklassen utan de medel som
den politisk parlamentariska kampen
erbjuder, är dock helt visst ett hopplöst företag.”
Dylika åskådningar övade inflytande på
den fackliga stridsföringen på ett
fördärvligt sätt. Man ser exempelvis hur de
norrländska stu ver iarbetarna så sent som 1909
till den kapitalistiska regeringen inlämna en
-av 500 stuveriarbetare undertecknad petition
•om att regeringen måtte ingripa emot de
norrländska arbetsköparna inom
stuveri-bran schen oeh tvinga dessa att upphäva den
bojkott de igångsatt mot arbetarnas
kooperativa företag inom denna industri.
Vid slutande av kollektiva avtal med
arbetarna eftersträvade arbetsköparna att få
in den beryktade paragraf 23, som
bestämde, att ”arbetsgivaren har ratt att fritt
antaga och avskeda iarbetare, att leda och
fördela arbetet”.
1 Vid direkta förhandlingar mellan Svenska
Arbetsgivareorganisationen och
Landsorganisationen år 1906 konfirmerades denna
kapitalistiska monopolism av
Landsorganisationen i följande form:
”Med iakttagande av avtalets bestämmelser i
övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda och
fördela arbetet, att fritt antaga etter avskeda
arbetare samt att använda arbetare, oavsett om
dessa äro organiserade eller ej.”
Denna paragraf återspeglar förträffligt
iden borgerliga åskådning, som präglade
fackföreningsrörelsen. Hela den produktiva,
verksamheten betraktades som ett
privat-kapitalistiskt privatintresse, som ingen
hade rätt att blanda sig i. Arbetsköparnas
krav på full och erkänd suveränitet
beträffande produktionens ordnande ansågs vara
arbetsköparens ”naturliga rätt”. När det
från ungsocialistiskt håll hävdades, att detta
alls icke kunde vara ett suveränt
privatintresse, men att den produktiva
verksamheten tvärt om i allra högsta grad var ett
samhällsintresse, så hade man i bästa fall
ingenting annat än en oförstående axelryckning
till svar från den socialdemokratiska och
fackliga ledningen.
1908 hotade arbetsköparna med en större
lockout. Villkoret för att taga tillbaka detta
hot var att den beaktade paragraf 23
skulle intagas i det omfattande avtal som skulle
träffas detta år. Transportarbetarna höllo
på att välta hela uppgörelsen. De voro hellre
benägna för att taga strid emot § 23. Deras
extra kongress nekade att böja sig. Men
va’en till riksdagen förestodo och enligt
socialdemokraterna m*stc arbetareklassen
samla hela sin kraft för att välja
representanter till den lagstiftande församlingen. Man
övade en våldsam påtryckning på
kongressen för att förmå den att falla undan för
det socialdemokratiska partiintresset och
åsidosätta de fackliga och ekonomiska
intressena. Och slutligen lyckades det.
Paragraf 23 accepterades.
Ooupphörligt dömdes arbetarnas fackliga
strider till kraftlöshet och ineffektivitet på
grund av partiinflytandet, på grund av de
hänsyn som måste tagas till partiintressen.
En väsent ig skuld till den kraftlöshet som
präglade storstrejken 1909 låg hos detta
vasallskap under politiska partiintressen.
Partipolitikerna voro i allmänhet även ledare
inom landsorganisationen. Det fanns ingen
framdrift och kampanda. ”Samhällets” (det
kapitalistiska) intresse sattes över
arbetarnas. ”Det gick icke att hålla igen längre”,
förklarade Landsorganisationens ordf.,
Herman Lindqvist ursäktande inför riksdagen
på tal om storstrejken. Nej, strejken krävdes
med en sådan styrka av arbetarna, att kra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
