Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ser att fackföreningen, i dag
kamporganisation, i framtiden skall vara en
sammanslutning för produktion och fördelning,
grundvalen för den sociala omdaningen.”
Resolutionen fordrade vidare av varje
fackföreningsmedlem, som utanför sin
fackförening har den fulla friheten att ansluta sig
till en filosofisk eller politisk åskådning,
”att icke i fackorganisationen införa
meningar som han förfäktar utanför’. Vi skola
i fortsättningen se i vilken grad ieke blott
ett sådant krav ingalunda svarade till
psykologien hos själva individen som hade den
eller den åskådningen, vilken han både ville
behålla oeh som han oekså ville se utbredd
överallt där han kunde påverka sina
kamrater i samma riktning, men även i vilken
grad själva denna syndikalistiska princip,
som föreföll oangriplig, skulle komma att
förvanskas av alla de syndikalistiska
nyanserna från tiden efter kriget.
Kongressen i Havre 1912 befattade sig
återigen med frågan om ställningen till de
politiska partierna — det gällde ett försök
att åstadkomma en entente cordiale
(vänskapligt samarbete) mellan C. G. T. och
det socialistiska partiet — oeh den beslutade
då med en förkrossande majoritet att
upprätthålla den syndikalistiska rörelsens
autonomi och oavhängighet.
Det antimilitaristiska problemet blev hel
ler icke bortglömt av 0. G. T. På sin
kongress iMarse.il le 1908 antog den följande
resolution, som klingade klar och bestämd
inför de första antydningarna till ett
kommande krig:
”1 betraktande av ail de geograf iska
gränserna äro föränderliga efter de besitt andes
behag erkänna arbetarna endast de
ekonomiska gränserna som skilja de tvenne
fientliga klasserna: arbetareklassen ock
kapitalist-klassen.
Kongressen erinrar om Internationalens
ord: arbetarna ha intet fosterland! Och att
därför varje krig endast är ett attentat mot
arbetareklassen, ett blodigt och ohyggligt
medel till att vända uppmärksamheten från
. arb et are k lassens fordringar.
Kongressen förklarar, att man i interna-
tionellt avseende måste uppfostra arbetarna
så att i händelse av ett krig mellan
makterna arbetarna besvarar krigsförklaringen med
proklamerandet av den revolutionära
generalstrejken.”
Knappast hade fyra år förrunnit förrän
redan de första förebuden om den
kommande stora sammandrabbningen anmälde sig.
Balkankrigen laddade luften med en
elektrisk atmosfär, som icke lovade något gott.
Man hörde redan i fjärran det dova mullret
från den storm, som skulle komma att bryta
lös över mänsklighetens huvud.
Än en gång ville C. G. T. befästa sin
an-timilitaristiska ståndpunkt och taga ställning
till de praktiska frågorna inför möjligheten
av att arbetareklassen oundgängligt kunde
bli indragen i ett krig. En extra kongress
inkallades i Paris 25—26 november 1912
oeh denna förklarade ’’att långt ifrån atl
vilja offra något i ett krig är
arbetareklassen besluten att använda sig a-v varje social
kris för att tillgripa m revolutionär aktion”.
C. G. T. hade således upprepade gånger
förklarat att mobiliseringen måste besvaras
med generalstrejk. Oeh den enda
förevändningen för att ieke proklamera
generalstrejken i augusti 1914 var att C. G. T:s
sekreterare några dagar före fientliglie tern as
öppnande hade sammanträffat med Legien,
den fackliga internationalens sekreterare,
vilken även var sekreterare för den tyska
landsorganisationen oeh en inflytelserik
medlem av det tyska socialdemokratiska partiet.
De sammanträffade på de belgiska
fackföreningarnas kongress i Bryssel den 26 juli
1914. På de frågor som ställdes till Legien
beträffande deri tyska landsorganisationens
avsikter i händelse av ett krig och
nödvändigheten av att resa en revolutionär rörelse
vägrade han att svara. ..
Mordet på Jaurés några dagår senare, den
31 juli, förvirrade fullständigt mili tanterna
(de ledande), och de kände sig, som om de
vandrade på en sjudande vulkan. De
förlorade fotfästet. Låt oss här anföra vad
Dumoulin skrev i juni 1918 i sin broschyr
”Den franska syndikalismen och kriget’7:
”Fruktan är varken syndikalistisk eller so-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
