Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre, från den synpunkten sammanfalla
stat oeh samhälle som begrepp, äro med
varandra identiska. Man kan också säga
att det politiska samhället har sin egen stat,
det vill med andra ord säga sin egen, på
de mäktigaste samhällsklasserna sig
stödjande regerings- eller statsmakt, vilket
likaledes är Marx7 uppfattning. Staten är då
även det största av samhällena, det politiska
samhället. Staten är och har alltid varit
till sin natur cn — klasstat och i enlighet
därmed också en maktstat. Marx räknar
vidare endast med två klasser, två nationer
i samhällskampen, kampen mellan fattiga
och rika, proletariat och bourgeoisi,
arbetsklassen och kapitalistklassen. Enligt
Gump-lowicz står kampen mellan alla de ovan
nämnda sociala grupperna. Klasskampen
är i Gumplowicz, sociologiskt \idare syn
aven som hos Marx samhälls- eller
historie-utvecklingens drivande motor.
Klassbildningen förklarar Gumplowicz sociologiskt
fullständigare än Marx, det är en naturlig
konsekvens av den etnologiska uppfattningen
av samhällsbildningen.
VARFÖR EN SÅ SEN UPPTÄCKT?
Fråga vi till sist, hur det kommer sig
att nian icke förr ”upptäckt” Marx’ storhet
som sociolog resp. historiefilosof, så ha
författarna, vilka skrivit digra böcker om
Marx’ sociologiska värdesättning, avgivit
sina egna deklarationer, för övrigt
samstämmiga. De äro faktiskt delade i två läger.
Det ena lägret lägger huvudvikten på Marx
som sociolog, vars förnämsta representant
torde vara Cunovr, känd som f. d.
socialdemokratisk tidskriftsredaktör samt
framstående etnograf, genom hans arbete ”Die
Marxsche Geschichts-, Gesellschafts- und
Staatstheorie (4:e uppl. 1923), betecknat
som ”grunddragen av den marx^ka
sociologin”. Det andra lägret hetonar Marx som
historiefilosof med Max Adler, Ilammacher,
Woltmann, Vorländer som dess toppar.
Woltmann var från början socialdemokrat
och som delegat för rhenska industristaden
Barmen tapper försvarare av Bernsteins
revisionism på partidagen i Hannover 1899,
övergick, sedan han riktat socialismen med
ett par darwinistiskt starkt färgade verk
som räknas till sociologins bästa alster, till
den s. k, politiska antropologin. —
Vorländer har gjort en liknande karriär som
Max Adler: nykantian, medlem av det tyska
socialdemokratiska partiet samt dess
”officiella” filosof, som sådan haft uppdraget
att skriva ”partiprogrammets filosofiska
grundvalar” som inledning till dess
programbok av 1920. — Hammacher är
nykantian; var, innan han stupade i kriget,
privatdocent i filosofi vid universitetet i
Bonn.
Först sedan Marx’ inånga
ungdomsskrifter, korrespondenser, avhandlingar,
tidningsartiklar oeh bokkritiker från hans
tidigare år börjat utges samlade, har det
blivit möjligt, förklara de nya marxisterna,
att få en sammanhängande, åskådlig hild av
Marx’, här ocli var i de olika skrifterna
kringspridda ocli fördenskull undanskymda
grundtankar i sociologi oeh historiefilosofi.
Cunow har därför ställt sig den uppgiften
”att ur marxska skrifterna utdra de olika
sociologiska uttalandena och sammanfatta
dem i deras logiska sammanhang samt efter
deras återförande på bestämda grundidéer
använda dem till en bestämd, systematisk
framställning av Marx’ historie-,
samhälls-och statslära”. Woltmann förklarar sig ge
för ”första” gången en sammanfattande och
översiktlig framställning av marxismens
innehåll : ”för mången torde det for första
gången bli bekant att Marx varit en lika
stor, om icke ännu större filosof än
ekonom”. Hammachcr har gått till sin
uppgift i medvetandet av att ”cn fullständig
kritisk framställning av marxismen sedan
länge varit ett hittils icke förverkligat
behov”.
En verksamt bidragande orsak till ”den
nya upptäckten” av Marx som sociolog är
tvivelsutan även den omständigheten att
sociologin efter starkt motstånd från den
tyska skrålärdomen, från filosofer och
historiker i synnerhet, vilka vädrat i den en fara
för eget bestånd, mötts av ett stigande
intresse och en växande förståelse för dess
betydelse som bildningsmedel. Det ser näs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
