Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reformistema fördes med allt större energi.
Nu syntes Mussolini vara situationens herre,
ty den intransigenta marxistiska riktning,
han representerade, hade ingen bättre
ledare. Vid denna tid drogos massorna allt
mer åt vänster, till anarkisterna och
syndi-kalisterna. Socialisterna
(socialdemokraterna) kunde endast rädda sig genom att
avlägsna sig från reformistema. På
kongressen yttrade Mussolini bland annat följande :
”Den 14 mars avlossade en murare i Rom
ett revolverskott mot Vittorio di S avo i a
(konungen) ... Men skulle kunnat hoppas, att
vi, tio år efter Umbertos död, skulle sluppit
att se Arbetarebörser hissa flaggan på halv
stång och socialistiska kommunalstyrelser
sända kondolanstelegram. Vilken syn att- se
hela det demokratiska oeh omstörtande
Italien i ett givet ögonblick kasta sig på knä
inför tronen! ... För att undvika varje
farlig misstolkning hade det varit socialisternas
plikt att tiga efter attentatet den 14 mars,
d. v. s. betrakta händelsen som ett det
kungliga yrket tillhörande olycksfall. Varför
jämra oeh gråta för konungen, bara för
konungen? Varför denna, omåttliga,
hysteriska känslighet, när det gäller ett krönt
huvud? Det finns folk, som bett sina
kungar dra till skogen, när de icke velat
vidtaga åtgärder för att föra dem till
giljotinen ! Och dessa folk äro det sociala
framåtskridandets avantgarde. För socialister är
ett attentat en händelse, som tillhör
historien eller skandalkrönikan, allt efter
förhållandena. Socialister kunna ieke förena
sig med monarkiens sorg eller glädje.”
På grund av sin hållning till attentatet
oeh till kriget uteslötos fyra av de mest
framstående medlemmarna av partiet:
Bo-nomi, Bussolati, Cabrini och Bodrecca.
Mussolini blev nu det soeialistiska partiets
främste ledare. Han blev redaktör för partiets
huvudorgan, ”Avanti”, i Milano.
Till följd av Tripoliskriget. fick den
revolutionära rörelsen i allmänhet ett oerhört
uppsving under de närmaste åren. I
synnerhet stod antimilitarismen ständigt på
dagordningen. Fm anarkistisk soldat,
Au-gusto Masetti, som vägrade att gå ut i kriget
och i en kasern i Bologna, sköt på sin
överste, gjordes till en symbol för rörelsen.
Regeringen vågade ieke ställa honom inför
krigsdomstol men internerade honom på ett
dårhus.
Alla proletära krafter mobiliserades för
att få honom frigiven. En bestämd dag
fastställdes för propagandamöten Över hela
Italien. Det blev första dagen i juni.
Polisen uppträdde på sitt vanliga sätt. I
An-eona blevo tre unga män dödade.
Generalstrejk proklamerades för en vecka. Denna
vecka går i arbetarerÖrelscns historia under
namn av den röda veckan.
Man har sagt att Mussolini stod i
spetsen för denna rörelse. Det är icke riktigt.
Han lät mycket tala om sig som redaktör
för den enda dagliga socialistiska tidning,
som existerade vid denna tid. En
socialdemokratisk tidning som predikade revolt, det
var då också något enastående! Mussolini
?krev bland annat:
”På lördag avhålla vi ett möte, till vilket
nationalisterna tänka organisera en polis,
värre än den vi redan känna genom dess
barbariska metoder. Samma dag tänker man
ordna demonstrationer emot oss. Det är
nödvändigt att vi förbereda oss, att vi icke
låta överrumpla oss. På varje sammanträde,
i varje kvarter i förstäderna måste man
organisera lag av arbetare, som hålla sig i
ständigt beredskap. När de förgyllda
magarna närma sig, måste man slå allarm. Om
borgarklassen är så vansinnig, att den vill
framkalla ett borgarkrig, så må den få det.”
(De förgyllda magarna kommo verkligen,
men först sex år senare. Och då var det
Mussolini, som hetsade dem mot arbetarna.)
”Den röda veckan” blev våldsam. Nätt
och jämt var den avslutad, då Mussolini
skrev om den på följande sätt i ”Avanti”
den 10 juni 1914:
”Man förstår mycket väl dc borgerliga
ledarnas förskräckelse inför utbrottet av
en så glänsande proteströrelse från
proletariatet. Man förstår också hållningen hos
vissa av demokratiens chefer och hos en viss
entonig, monoton, långtråkig reformism, som
kretsar omkring klassamarbetets tomma for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
