Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ufsa med C. G. T. U. Båda äro de resultat
av en uteprängning; båda ha brutit sig ur
moderorganisationen i den fackliga
enighetens namn! Båda förklara sig vilja
åstadkomma enighet- genom sin utsprangnihg.
Men medan Ufsa ieke ens förmådde att
åstadkomma sin egen enhet —
Byggnadsarbetareförbundet exempelvis har ständigt
vägrat att ansluta sig och föredragit att
förbli ett autonomt yrkesförbund — så såg C.
G. T. IT., som i början sett sina aktier stiga
och till och med förmått hålla stånd mot
alla anfall, nu sin sol blekna; den ställdes
nu infor en nödtvungen förening med C. G.
T. om den icke ville gå till mötes sin egen
fullständiga sönderdelning.
Samtidigt som de trenne organisationerna
ständigt upprepade sina monotona
försäkringar, att de allvarligt önskade enhet inom
den syndikalistiska rörelsen i Frankrike,
fortsattes den ständigt hänsynslösare
kampen mellan förkämparna inom de tre
organisationerna. Det sista enighetsförsöket
framlades för C. G. T:s kongress i
september 1925. C. G. T. TT. beslutade att
sammankalla sin kongress till samma dag och
samma plats (Paris). Ett enighetsförslag
framställdes från C. G. T. U. till C. G. T.
oeh representanterna på de båda
kongresserna kallades till gemensam kongress
omedelbart efter de båda kongressernas
avslutning. Men C. G. T. vägrade att
underhandla och att deltaga i
”enighetskongressen”. Ufsa å sin sida framlade en
skriftlig förklaring på båda kongresserna. Hela
denna politik av varandra korsande
enig-hetsförsäkringar nyttade till intet — den var
icke uppriktig från någondera sidan.
YI.
Amiensresolutionen existerar knappast
mera,.. trampad under fotterna av alla
har den blivit en vrakspillra på livets
bränningar.
Men arbetarerör cl sen kan icke och får
icke överlämnas till ett eller annat partis
nycker. Den dag då en arbetarerörelse
underkastar sig ett politiskt parti — hur
pro-letäriskt det än må vara — är denna
arbe-tarerörelse dömd att gå under, att bli en
leksak eller ett redskap i händerna på
partiet.
Men syndikalismens oavhängighet av varje
parti, syndikalismens opposition mot varje
politisk inblandning innebär icke att
syndikalismen måste förbli amorf.
Klasskampen förpliktar den revolutionära
syndikalismen att betrakta problemet om statens
roll och att bestämma sin hållning gent emot
denna. I detta fall är det omöjligt att
fordra av syndika listerna, att lämna hela sitt
ideologiska bagage på tröskeln till
syndikatet, då de utan detta äro ur stånd att lösa
det ringaste problem som går ut över
gränserna för de små fackliga aktionerna.
Syndikalismen bör icke frukta
sammandrabbningarna mellan de sociologiska och
revolutionära tendenserna, så mycket mera
som det är den omöjligt att sätta gränser
för medlemmarnas tankeverksamhet.
Kampen från första internationalcn
mellan centralister, statsanhängare,
auktoritärer å ena sidan och federalis ter, statsfiender,
frihetsvänner å andra sidan fortgår
ständigt och hårdare än någonsin. Mellan
dessa tvenne ideologier, som ömsesidigt
utesluta varandra, finns det ingen plats för
neutrala: de måste välja.
Och i Frankrike, där syndikalismen
brutits sönder i flera delar, se vi samma kamp
framträda men med den komplikation, att
statsanhängama själva äro söndrade i
tvenne olika delar: anhängarna av den
demokratiska staten, som tillåter samarbete mellan
klasserna, representerad av C. G. T., och
anhängarna av den diktatoriska staten
representerade av den bolsjevikiska C. G.
T. U.
Å andra sidan är den federalistiska och
antiauktoritära flygeln, oerhört försvagad
under de senaste åren, icke Överens med
sig själv om vilken hållning den skall
intaga oeh vacklar mellan en bakunistisk
stats-fientlighet eller en slags neutralism gent
emot varje ideologi och ”filosofi”. Denna
neutralism till ytterlighet, som paralyserar
varje vilja till aktion och som bakom sin
oavhängighet döljer en dödlig ångest för
allt som liknar en ”världsåskådning”, har
gjort återuppbyggandet av den revolutio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
