Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cagstiftning mot klasskampen.
Av Albert Jensen.
i.
STRIPABEG ERINGEN HAR GENOM
socialministern förkunnat, att den ämnar
framlägga lagförslag för främjandet av
arbetefreden, som det heter. Förslaget är
ännu icke utformat, men socialministern ger
vissa anvisningar om hur det kommer att
se ut. Först och främst vill den
rättsinnade regeringen lyekliggöra den svenka
ar-hetareklassen med en domstol, som skall
av-döma alla ”rättstvister”, d. v. s. avgöra vad
parterna menat med bestämmelserna i ett
kollektivavtal, och därnäst vill den införa
obligatoriskt skiljedomsförfarande för intre
s-s2tvister vid viktiga sociala livsfunktioner.
Man läser mellan raderna hnr
socialministern pålagt sig ett visst tvång och endast
med hek lagan avstår från att bebåda en
avtal slagstiftning med komplett förbud mot
alla strejker. Bet som bebådas får därför
f lott betraktas som ett första steg mot ett
syfte, som ligger längre bort: klasskampens
fullständiga klavbindande genom den statliga
lagstiftningens ingripande.
Oå socialstyrelsen 1917 utarbetade sitt
förslag till främjandet av arbetsfreden,
suckade den: ”Socialstyrelsen skulle förvisso
anse högeligen önskvärt, om vid tvister
mellan arbetare och arbetsgivare awväwäandet
av kampmedel kunde helt och hållet
förbjudas eller väsentligen inskränkas”. Men
kungliga socialstyrelsen insåg tydligen
omöjligheten av att få uppfyllt sina innersta
önskningar. Sammaledes herr Pettersson,
socialministern. Han förstår, uppenbart, att
d:t finns sociala krafter, som icke låta sig
I eläggas med bojor genom lagstiftning.
Åtminstone inte nu. Men man hoppas ju på
framtiden.
Den för socialismen kämpande
arbetareklassen måste först och främst ställa sig
denna fråga: Är arbetsfredens b?främjande
i och för sig något eftersträvansvärt? För
de för socialismen kämpande arbetarna
synes svaret näppeligen kunna bli jakande.
Arbetareklassen befinner sig i krig med
borgardömet om upprätthållandet av den
kapitalistiska samhällsordningen. Detta
krig kan ieke avslutas med en kompromiss
pa halva vägen. Man kan icke stanna vid
att avskaffa kapitalismen till hälften.
Kampen måste föras till sitt logiska, slut: till
det slutgiltiga avskaffandet av
profilsyste-inet och löneslaveriet.
Vägen dit är stensatt med
arbetskonflik-ter, med arbets oro. Varje förkortning av
arbetstiden, varje förbättring av
arbetsförhållandena, varje inskränkning i den
kapitalistiska företagarens absolutistiska
herravälde inom industrien, och varje utvidgning
av arbetarnas medbestämmanderätt på
arbetsplatsen, på produktionsprocessen, på det
industriella företagets ledning kostar strid,
kostar oro.
Men då arbetstidsförkortningen,
förbättringen av arbetsvillkoren, brytandet av
arbetsköparens envälde oeh utvidgandet av
arbetarnas medbestämmanderätt intills den
slutliga expropriationen kan företagas äro
nödvändiga förutsättningar för arbetarnas
seger, äro historiska nödvändigheter, så
följer därav, att de strider och den oro på
arbetsmarknaden, grnom vilka dessa
förändringar allenast kunna framtvingas, också
bli historiska nödvändigheter.
Därav följer oekså i sin ordning, att varje
hinder som reses mot denna utveckling blir
ett hinder för soeialismens förverkligande,
ett hinder som förhalar och utsätter tiden
för den slutliga segern. Det kan därför
icke vara arbetarerörelsens uppgift att
”befrämja arbetsfreden” men väl att
intensifiera klasskamprn, att öka oron, för vilken det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
