Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”absoluta friheten”. Den ena människans
frihet kan ieke vara större än den andra
människans utan att inkräkta på denna andra
människas lika stora frihet. I den medvetna och
respekterade jämlikheten ligger därför den
sociala människans frihet. Jämlikheten är också
ett av socialismens konstitutiva element.
Varmed naturligtvis ieke menas, att människorna
skola vara schabloner, eller att den ena
människan inte kan vara större än den andra.
Det sociala livet kan icke organiseras utan
representanter och representationsförsamlingar.
En demokratisk representation är
befullmäktigad, men icke fullmäktig. Tar en
representation steget från att vara befullmäktigad av
väljarna till att vara fullmäktig i sig själv, så tar
den steget från frihet till despoti. Men
avståndet från befullmäktigad till fullmäktig kan tas
i många små fjät, och vart och ett fjät för
längre och längre fram mot despoti och ofrihet.
I varje befullmäktigad representation finns
element som sträva efter fullmäktighet, efter
herravälde. Demokratin befinner sig överallt på
vandring från befullmäktigande till
fullmäk-tighet. Inom statsväsendet är detta påfallande.
Man säger, att de som befullmäktiga äro för
enfaldiga, för okunniga, veta icke vad som är
bäst för dem själva, därför måste de styras,
d. v. s. behärskas. Statsnyttan kräver det också.
Och så tar man fjät för fjät till
representanternas eller till statens fullmäktighet, vilket är
demokratins antipod. Och frihetens grav.
Det är samma process man nu konfronteras
med inom den reformistiska
fackföreningsrörelsen. Man eftersträvar att göra sig fri från
medlemmarnas direkta bestämmanderätt
genom referendum. Detta är det första avsteget
från demokrati och frihet till despoti och
slaveri.
Fackföreningsrörelsens redaktör påstår, att
”representationssystemet, uttryckt i
kongresserna, är den fackliga demokratins
grundval och centrala uttrycksmedel. Bet är denna
funktionsform som gör rörelsen demokratisk
Man kan säga, att kongresserna är ett
demokratiskt arbetsinstrument, men ingalunda
demokratin själv. Ju större makt man utrustar
kongresserna med, desto längre kommer man
bort från demokratins anda och mening. Över
kongressen står som demokratins högre
uttrycksform referendum. Nu går man till
attack mot detta referendum. I första stadiet
skall det visserligen icke avskaffas, men det
skall degraderas och endast tillerkännas
rådgivande och ieke beslutande myndighet. När
man en gång väl kommit dit är det icke långt
till dess avskaffande. Här börjar man
detroni-sera demokratin för en auktoritär
myndighets-princip.
Att kalla referendum för individualistisk
demokrati är absurt. Ett referendum är inget
medel för hävdandet av individen mot massan.
Referendum är mera ett uttryck för
kollektiviteten än kongressen. Det är ett mera
demokratiskt arbetsredskap för fastställandet av
kollektivitetens vilja. Karakteriseringen
individualistisk är en ren konstruktion i strid mot
sanningen. Referendum ger den största
möjligheten att fastställa flertalets vilja. På
kongressen är antalet beslutande individer starkt
begränsat. Ur den synpunkten vore det mera
skäl att kalla kongressen för individualistisk
demokrati.
Idealet för den ”demokrati” som föresvävar
Fackföreningsrörelsen är delvis lånat från
militarismen. Kampen ”utvecklade sig till
fältslag, som krävde en generalstab”.
Kraftmätningarna ”forma sig... till fältslag, och
fältslag ledas av generalstaber”.
Osökt har författaren framställt som
förebildlig en maktapparat, där den individuella
friheten är totalt utraderad, där
personligheten förvandlats till ett nummer, där
demokratin är obefintlig, där ordern ovanifrån kräver
den absoluta underkastelsen underifrån, där det
över huvud taget icke lämnas plats för andra
tankar än dem generalstaben tänker, där man
således kommit tillbaka till knektandans
absoluta slavsinne.
Skall detta förnekande av den personliga
friheten bli slutpunkten för den rörelse, som
startades för den personliga frihetens erövring?
Om det ändå varit så, att man eftersträvat
organisationens militarisering Ined åtföljande
kadaverdisciplin för att kunna uppnå en
effektivisering av striden, så skulle åtminstone detta
syfte gjort denna antidemokratiska strävan en
aning försonligare. Men var och en, som aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
