Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så litet följt fackföreningsrörelsens utveckling
under växande centralism vet, att just det rakt
motsatta syftet ligger bakom. Den reformistiska
fackföreningsledningen har aldrig sökt tillvälla
sig ökad myndighet och makt för att med
hjälp av denna driva medlemsmassorna till
kamp. Den har däremot sökt tillvälla sig ökad
makt för att avhålla och förhindra
medlemsmassorna att gå till strid. När ledningen, sedan
medlemmarna avslagit ett förslag till
uppgörelse, tillvällat sig myndighet över
medlemmarna, så har det ieke varit för att driva dem till
kamp, utan för att förhindra en
arbetsnedläg-gelse. Och när man ytterligare vill centralisera
bestämmanderätten, så är det ingenting annat
än detta man åsyftar. Icke strid utan det
stridslösa tillståndet är det som eftertraktas.
Därför är denna militaristiska argumentering
med lydande soldater och ordergivande
generalstab mycket karakteristisk för andan och
meningen i strävandet till ökad centralism. Den
har många förgångsmän. Två av dem heta
Hitler och Mussolini.
Emot ett beslutande referendum invänder
man, att det lämnar för stor plats för
oansvarigheten. Överlåtandet av beslutanderätten
till en representantförsamling (den kan vara en
för avtalsuppgörelsen särskilt vald kommitté)
tryggar ansvarigheten. Yid ett referendum
finns det ingen att ställa till ansvar. Vid
avgörande genom en representation finns det
alltid representanter som kunna ställas till
ansvar. Liknande argument finner man flitigt
använda hos fascisterna, vilka mycket älska att
tala om den ”oansvariga massan”. Logiskt
till-lämpat ut till de yttersta konsekvenserna leder
detta argument till avskrivandet av folkväldet,
flertalsväldet, demokratin.
Referendum är obestridligen den arbetsform
som ger den största möjlighet för flertalsviljan
att komma till uttryck. Den ger kollektiviteten
bästa möjlighet att direkt säga sin mening. Om
folket är en suverän kollektivitet, så har det
kollektiva folket icke redovisningsskyldighet
till någon högre kollektivitet eftersom det är
suveränt. Sammaledes med organisationen som
kollektivitet. Då det är kollektiviteten som
beslutar faller ansvaret för beslutet direkt på
kollektiviteten. Den är självansvarig, vilket
ingalunda vill säga att den är ansvarslös.
Det är riktigt, att en beslutande
representation , också bär ansvar. Men ansvaret kan
kännas så tungt för en representation, att den
av rädsla för ansvaret inte vågar fatta något
som helst beslut som kräver offer. Detta leder
till inaktivitet istället för ökad aktivitet. Och
man fpreger ju doek, att det är ökad
kampkraft, som avses. När ansvaret fördelas på
kollektiviteten kan det bli kampbefrämjande.
När det lastas på en liten representation tynger
det till jorden och hindrar kampen. Och utan
kamp kommer arbetarklassen ingen vart.
Systemet leder till undergång.
Det finns historiska exempel. Den tyska
fackföreningsrörelsen hade före sin
undergång blivit ytterligt centralistiskt inriktad.
Avtalsförhandlingar avgjordes icke av
medlemmarna. De avgjordes av representanter och
underordnades för övrigt de politiska
intressena. Centralismen hade gjort organisationen
till en förhandlingsinstitution. Don hade icke
längre någon karaktär av kamporganisation.
Ledningens ansvar förbjöd varje resning på
arbetsplatsen.
När rikskansler Schleieher, före Hitlers
övertagande av makten, vände sig till de
fackliga ledarna och manade dem att proklamera
generalstrejk för att hindra nazismens
fortsatta segerlopp, avböjde ledningen
tillgripandet av en sådan åtgärd. Man stod inför ett
historiskt avgörande. Det måsto ha varit
uppenbart för var och en, att Hitlers seger måste
medföra krossandet av hela arbetarrörelsen.
Man stod inför ett vara eller ieke vara.
Handlade man icke, så var utgången given.
Handlingen gav den enda chans som fanns. Tyngda
av ansvaret inför ett ödesavgörande beslut
nekade ledningen att utnyttja den enda utväg
som fanns. Den vågade icke ta ansvaret. Och
så segrade Hitler. Föga båtar det, att det
fanns en beslutande myndighet med ansvar.
Något försök att utröna medlemsmassornas
vilja gjordes naturligtvis heller icke, eftersom
detta var en åtgärd som låg utanför
traditionell praxis.
Centraliserad beslutanderätt kommer alltid
att föra till inaktivitet, till förkrympning oeh
förtvinande av all kampverksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
