Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ra är dess gemensamma
program — en typisk
kompromissprodukt — absolut
otillfredsställande. I fredsfrågan bjuder
det på en ytterliggående
pacifism utan klasskampsprägel,
som betänkligt närmar sig
resignation, ja kapitulation inför
den agressiva Hitler-faseismen.
Hos vissa oppositionella, ja
säkerligen hos flertalet, är den
ståndpunkt en ensidig
tillspetsning av en i grunden sund
anti-imperialism. Vissa andra —
exempelvis Belin i CGT:s byrå
— ha medvetet verkat som
Mun-ehenmännen Daladiers och
Bon-nets agenter inom
arbetarrörelsen. Detta till trots måste man
erkänna, att den
antistalinistis-ka oppositionen rymmer de
bästa elementen inom CGT. Där
finns intellektuellt högtstående,
offervilliga och trogna
syndikalister, vilkas ärlighet man
inte kan betvivla. Beklagligt är
bara att de till dels temporärt
offrat både sig själva och sin
sak för att få till stånd bredast
möjliga försvarsallians mot
stalinistiska koloniseringen.
Efter en illusionslös analys är
det omöjligt att påstå, att
kongressen i Nantes skapat nya
förutsättningar för en fransk
syndikalistisk renässans. Detta är
ytterst nedstämmande, då
viktiga objektiva betingelser
tvi-velsutan äro för handen. I
motsats till de flesta andra länder
finns det i Frankrike en stark
a narkosyndikalistisk och
frihet-ligt-socialistisk strömning, som
påverkar inte endast
arbetarklassen utan också stora delar
av de intellektuella
mellanskikten. Det stora problemet har
varit och är att ge denna
strömning stadga och organisatorisk
gestalt. Den självständiga anar-
kosyndikalistiska CGTSR är ett
— tyvärr hittills misslyckat —
försök i den riktningen. Inte
heller oppositionen inom CGT,
som representerar det andra
försöket, har nått några
varaktiga resultat. Uppgiften
kvarstår emellertid och torde i
dag vara mera trängande och
mera utsiktsrik än på bra län-
Den franska
generalstrejken.
Regeringen Blum hade på sin
tid begärt fullmakt att utfärda
bestämmelser med lags kraft
för sanering av statens
finanser. Parlamentet avvisade
detta krav och det franska
finanskapitalet organiserade en
kapitalflykt ur landet. Denna
kapitalflykt uppskattas till 160
miljarder francs. Det var den
franska kapitalismens
traditionella form av
utomparlamenta-risk eller direkt aktion.
Kapitalet strejkade. Samman med
London City (det engelska
finanskapitalet) övades en sådan
press på Frankrike, att
regeringen Blum måste gå. Så kom
regeringen Daladier till stånd,
som ett resultat av denna
kapitalistiska aktion. Omedelbart
erhöll Frankrike ett betydande
lån från England. Och det
franska parlamentet beviljade
Daladier den fullmakt till
dekretlagar, som vägrats Blum.
Regeringen Daladier blev
kapitalismens uppdragsgivare.
Daladier visade genom
deltagandet i Munchenkomplotten
sista september, att kapitalet
kunde lita på honom. Den be-
gränsade tiden för utfärdande
av dekretlagar för avhjälpande
av bristen i statsbudgeten
utgick den 15 november. Före
denna tid utfärdade regeringen
Daladier en lång rad
dekretlagar varigenom de ekonomiska
bördorna för statsunderskottet
och de beslutade
upprustningarna skulle vältras över på
arbetarnas axlar och profiten
säkerställas för det utvandrade
franska kapitalet. Omedelbart
började flyktkapitalet
återin-vandra, därmed uttryckande sitt
förtroende för Daladier som
profitintressets tillvaratagare.
Som en protest och ett
mot-drag mot denna politik
beslutade CGT, den franska LO, att
för onsdagen den 30 november
proklamera 24 timmars
generalstrejk under betonande, att
arbetsnedläggelsen icke hade
något ”politiskt” syfte, utan
uteslutande vände sig mot
dekretlagarna som antastade
40-tim-marsveckan och avsevärt sänkte
arbetarnas levnadsstandard.
Regeringen Daladier upptog
stridshandsken. Den
”rekvirerade” järnvägarna,
tunnelbanorna, omnibussarna och en
mycket lång rad av industrier samt
mobiliserade alla statsarbetare
och tjänstemän liksom alla
kommunala funktionärer och
arbetare. Den avgörande
innebörden i dessa ”rekvisitioner”
var, att alla dessa
verksamhetsgrenar militariserades och alla
arbetare och funktionärer
ställdes under krigslagarna. Den
som trots detta uteblev från
arbetet riskerade såväl avsked som
straff upp till fem års fängelse.
Dessa åtgärder visade sig
under förhandenvarande
omständigheter ha makt att förhindra
generalstrejken att bli effektiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
