Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
händer. Arbetarna gingo omedelbart till
verket och reorganiserade industrin på ett sätt
som avvek betydligt från dess gamla standard
och man lade då särskilt vikt vid att förbättra
levnadsförhållandena för transportarbetarna
samt att bättre än tidigare tillgodose
allmänhetens komfort och intressen”. Det var nu
nödvändigt att påminna många om att
transport-arbetarsyndikaten från den allra första dagen
ställt sig till den antifascistiska sakens
disposition och att de förblivit lojala, alltid redo att
ge vad förhållandena från dag till dag krävde.
Sålunda hade Katalonien ensamt mobiliserat
7,624 frivilliga motorförare, Levanten 7,000,
Estremadura 8,000 och Andalusien 5,200 man.
Olyckligtvis har Transportarbetarsyndikatets
kollektiv blivit offer för ämbetsmannaväldet
och har vid flera tillfällen fråntagits sina
arbetsredskap och deras bilar ha tagits i anspråk
för privat bruk medan våra kamrater lämnats
utan sysselsättning förutom att de fått
vidkännas en reducering av intäkterna med 50 proc.
De bittra erfarenheter vi fått göra ha
demonstrerat hur ödesdigra och skadliga vissa
politiska åtgärder blivit för folket. Yi
överlämna åt historien att placera ansvaret för
denna politik, men faktum kvarstår, att stora
övergrepp gjorts av politikerna med påföljd att
dessa manövrer fört oss in i förhållanden som
vi nu djupt beklaga.”
Yår kamrat refererar här till de många
övergrepp som gjordes 1937 av polisen och deras
kommunistiska allierade —1 razziorna mot
transportarbetarkollektivens byggnad. De
kommo beväpnade till tänderna för att vräka
syndikatet. Då de erforo att kommittén, ehuru
icke beväpnad, icke visade någon räddhåga
samt vägrade att ge vika, vände de värda
efterföljarna av Sovjets regent sin vrede mot
kollektivets möbler och allt annat som kunde
förstöras. De bröto t. o. m. upp kassaskåpet, blott
för att till sin stora förargelse finna detsamma
tomt. Jag önskade jag kunde reproducera de
fotografier jag har i min ägo, vilka visa den
vandalism och den ruin dessa pseudo-allierade
av den antifascistiska fronten lämnade efter
sig. Läsaren skulle då finna det svårt att
skilja mellan den förödelse som åstadkommits
av Franco och av hans vandaler. Kamraten
1 fortsätter:
>> A tt vinna kriget innebär emellertid icke
ii slopandet av kollektiven, ej heller
uppgivandet av de revolutionära erövringarna. Det
måste innebära att vinna kriget och respektera
revolutionens segrar både beträffande deras
ekonomiska såväl som sociala aspekt; att
handla i motsats till dessa principer skulle
betyda att kriget förlorades och Spanien
förvandlades till en italiensk-tysk koloni. I dag
liksom i går kräva CNT:s transportarbetare
för sina kollektiv och för sina revolutionära
erövringar mera omfattande erkännande och
hänsyn, sedan ingen kan anklaga dem för att icke
ha uppträtt lojalt bakom fronten och ännu
mindre för att de skulle vara fiender till
folkets sak. Nu som tillförne reagera de som
verkliga antifascister till varje appell som når
djupet av deras revolutionära medvetande. De
äro ständigt redo att tjäna varje osjälviskt
initiativ. Låt oss därför vara ense om, att
kampen icke blott innebär fascismens
likvidering, det är samtidigt en kamp för att skapa
en fri värld med fria män och kvinnor, med
temperament av stål och med rebellsjälar, klar
mentalitet och starka viljor. Detta är
betydelsefulla faktorer i vår fortsatta kamp för
våra företag.”
Det är knappast nödvändigt med något
till-lägg till denna eldiga appell och betydelsen av
kollektiverna såväl som försvaret av deras
revolutionära värden. Kamrat Alonso
konkluderar, att oavsett alla svårigheter fortsätta
kollektiven att fungera samt att CNT förlorat
mycket litet av sin moraliska styrka och makt.
Mitt korta uppehåll i Spanien tillät mig
att besöka endast ett fåtal kollektiv, men
de som jag lyckades komma till visade, att
fastän en hel del kollektiv hade förstörts så
arbetade många andra för full drift och
demonstrerade hur lönlöst det är att försöka förinta
kollektiviseringen bland det spanska folket.
Bland annat kom jag till ett synnerligen unikt
kollektiv inom textil- och
sömmerskebranscher-na. Det hade startats av tre medlemmar av
CNT. Nu kan det skryta med en
medlemsnu-merär uppe i tusentalen. Dess fabriker äro
inrymda i stor modern byggnad med. luftiga
arbetsrum och kontor. Varken byggnaden eller
ett enda stycke materiel har blivit exproprierat;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
