Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gud och människan
Av Didrik Stigman
ag är Människan.
Jag skapade Gud.
När jag ser på mitt verk skäms jag. Inte
så mycket för Gud som för människorna. Min
stackars stoftkrypande, krälande, mörkrädda
avkomma.
Som allt annat på jorden kommer jag från
den töckniga nebulosan i tidernas begynnelse.
Det har gått miljoner år, miljoner år som
aldrig bundits i mitt medvetande. Ty mitt
medvetande är mindre gammalt, liksom jag som
Människa är mindre gammal.
Jag var nästan mindre än ingenting och dock
måste jag ha varit någonting från begynnelsen.
Någonting med möjlighet till något mer.
Någonting utan medvetande, utan sinnen, utan
begrepp, utan fattningsgåva, men dock
någonting. Och detta någonting växte, tog form,
utvecklades under miljoner år ibland allt det
andra krälande livet i vår värld. Och jag blev
slutligen någonting som blev embryo till en
varelse, embryo till en Människa.
Mitt minne går inga miljoner år tillbaka.
Det är gott för människan att kunna glömma.
Vilken fruktansvärd belastning skulle jag icke
haft i minnet och sinnet av miljoner års
fruktansvärda kamp för tillvaron. Av alla dessa
krälande varelser mot vilka vi kämpat, som
trampat oss och som vi förtrampat. Alla dessa
huggtänder som drivits in i vårt kött och förött
oss. All denna strid i vilken oändligheter av
materia förvandlats till organiskt liv för att
existera, formas, utbyggas, vegetera, dö,
förmultna, för att åter bli liv i andra former och
bli material i det ständiga fortskridandets
cirkelgång.
Men efter miljoner av år hade jag blivit
Någonting.
Efter miljoner av år hade jag börjat få
Sinnen. Jag började Förnimma. Jag började
få en aning av Medvetande. Till en början
svagt, dunkelt, oreflekterat. Något oändligt
mycket mindre förnimbart och formlöst än
evighetens ofattbara begrepp. Jag började
känna och reagera för smärta. Jag började
kunna höra och förskräckas av evighetens dova
rytande muller. Jag började kunna se och
förundras. Jag började få smak.
Det gick miljoner år och det kryp, från
vilket jag stammar, började få
ändamålsen-ligare former. Det kunde förflytta sig, försvara
sig, det började höja sig från det osjäliga
stadiet till det själsliga. Det tog steget under
dessa miljoner år från det omedvetna till det
medvetna. Det började få ”själ”.
Åh, det är så länge, länge sedan, att jag
inte minns det. Och väl är det. Men i varje
fall började denna varelse kunna känna glädje,
kunna känna sorg och smärta, kunna gråta och
skratta om än på detta stadium på ett mycket
primitivt, oartikulerat och djuriskt sätt.
Och det gick åter miljoner av år och sinnena
utvecklades, blevo skarpare, blevo mottagligare,
utvecklades och växte. Varelsen började gå
upprätt i stället för att krypa på de fyra. Den
höjde sig över de andra varelserna. Den
började få Förnuft. Den började Tänka. Den
sökte tränga bakom tingen. Den började fråga
efter Sammanhanget, efter Orsak och Verkan.
Varelsen började träda in i det Mänskliga
stadiet.
Världen var ännu full av fasansfulla gåtor,
som förskräckte. Den var så ohyggligt hemskt
mörk om natten, när solen släcktes. Vem
släckte ljuset? Vem tände det?
Tillvaron var så full av faror. Rätt som det
var kom stormen och vräkte omkull träden, rev
upp dem med rötterna. Eller det kom
vattenmassor och dränkte varelserna i deras grottor
och gömslen. Eller det kom en eld ute från en
dånande rymd och satte skogen i brand och
jagade allt levande med dova, rytande
gisselslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
