Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den outvecklade hjärnan började ett
mödosamt arbete. Denna hjärna började Skapa.
Den samlade upp intryck. Den ordnade dem.
Den började skapa begrepp och föreställningar.
Denna hjärna började Tänka bättre,
systematiskt. Varelsen hade blivit Människa.
Visserligen en mycket primitiv människa, men dock
människa. Det är tänkandet, det skapande
förnuftet, som skiljer människan från djuren.
Icke bara arten av skapande förnuft, utan
också omfattningen, storleken, djupet.
Vad var stormen, som vräkte omkull träden?
Min hjärna var ännu icke tränad nog. Den
arbetade tungt, primitivt. Den hade ingen
flykt, ty den hade ännu ingen fantasi.
Stormen, den fruktansvärda, skrämmande,
skräckinjagande stormen som for så hårdhänt fram
— ja, det måste vara en ond varelse, ett
märkligt någonstädes dolt odjur. Förfärligt och
mäktigt i sin våldsamma framfart.
Vad . var denna dundrande och dånande och
flammande eld som skar genom molnen, som
slungades mot jorden och antände skogen? Den
var en mäktig, ogripbar någon, som slungade
elden mot jorden och människorna och ibland
slog ihjäl dem.
Vad var det, som kom vattenmassorna att
stiga i floderna, svämma över sina bräddar och
dränka människor och djur i massor? Vad var
det om icke någon som hadc makt att göra det.
Någon varelse som stod bakom.
Och min ännu outvecklade hjärna började
åter skapa. Jag såg stormen släppas lös från
himmelen som ett skräckfyllt någonting, som
for fräsande, spottande, rytande, dånande över
land och hav. Jag såg blixten kastas snabbare
än ett spjut mot jorden. Jag såg himmelen
öppna sina luckor och vattnet komma i ett
skydrag och dränka jorden. Och jag rasade och
förbannade denne någon, som måste stå bakom.
Men mest var jag förskrämd och förskräckt.
Mest kröp jag samman i min jordhålas
dunklaste vrå till dess blixtens, stormens, skyfallets
vrede var över, då jag skälvande av fruktan
vågade mig fram.
Det var då fantasien bröt igenom i mitt
förstånd. Det var då jag började dikta och
författa. Det var då jag skapade gudar. Jag
skapade icke Gud, men gudar. Från fantasiens
värld flyttade jag gudarna in i verklighetens
genom att göra mig beläten av dem.
Jag diktade en gud för stormen, en för solen
och ljuset, en för den vreda blixten, en för det
forsande vattnet. Jag var inte knusslig på
gudarnas antal. Jag gjorde många och jag
fruktade dem, tillbad dem, offrade åt dem för att
blidka dem. Men om de icke läto sig blidkas
med mina offer, så var jag icke mera träl än
att jag kunde klå dem, sparka dem, misshandla
dem, krossa dem. Jag var gudarnas skapare,
ty i min fantasi hade de tagit gestalt och
utformats. Och när jag i min vrede tog dem bort,
så funnos de icke. Jag var rädd för dem, men
jag var icke deras slav. Jag ville vara god vän
med dem, jag ville muta dem, men jag räddes
icke för att bestraffa dem om de icke biföllo
mina böner och ville som jag ville. Jag ville
stå på god fot med dem, jag ville ha nytta av
dem, men jag var icke rädd för att förklara
dem krig. De voro för mig stora och mäktiga,
men icke mäktigare än att jag kunde avsätta
dem och skapa nya, eftersom det i alla fall var
jag som var deras upphov.
Min hjärna fortsatte sitt skapande arbete.
Fantasien blev allt frodigare, tanken allt
skarpare och mera genomträngande. Men ju mera
förnuftet växte, desto flera blevo problemen
som måste lösas. Desto mera blev det som
för-nuftsenligt pockade på förklaringar och svar
och desto mera blev det som förnuftet icke
kunde rå på.
Mina många gudar blevo för många. Sedan
jag i årtusenden och åter årtusenden tiggt dem,
bett dem, offrat till dem, hotat dem, tillsatt
dem och avsatt dem, fruktat dem och straffat
dem, avsatte jag småningom gudarna och
skapade Gud, den ende, den allvetande, den allvise,
den allsmäktige, den i evighet varande. Det
blev på detta sätt bekvämare och det blev också
förståndigare. Jag hade fått ett högre
förstånd. Och den Gud jag skapade besatt också
mera förstånd. Det var i alla fall bekvämare
att offra till en än till tio. Det blev en smula
mera sammanhang och mening i det
oförklarliga. Man hade bara ett ställe att vända sig
till. Och var det så, att jag någon gång ville
hålla räfst och rättarting, så var det också nog
att ha en, över vilken jag kunde ösa min vredes
skålar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
