Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sel av krigsmateriel och fascistiska
invasionstrupper från Italien och Tyskland.
Demokratierna — även de socialdemokratiskt regerade
länderna — ingingo praktiskt taget en allians
med Hitler och Mussolini samt hjälpte Franco
mot det republikanska och den sociala
revolutionens Spanien.
De socialdemokratiska internationalerna —
partiinternationalen och
fackföreningsinterna-tionalen — ställde sig i juli 1936 bakom det
spanska folket i ett manifest till världens
arbetare. Men när den franska
folkfrontsregerin-gen tagit initiativet till non interventionen1
solidariserade sig dessa internationaler med
non-interventionen. Först fram i juli 1937 fann
man denna ståndpunkt ohållbar och i ett
manifest manade man arbetarna att öva tryck på
de demokratiska regeringarna för
återupprättandet av republikens fölkrättsenliga rätt att
få köpa vapen i utlandet. Men dessa
internationalers maning, många gånger upprepad,
blev ett dött ord på papperet.
Internationalernas nationella sektioner fortsatte att stödja
de regeringar som i allians med Hitler och
Mussolini förde vapenblockaden mot
republiken. Detsamma gjorde den kommunistiska
internationalens nationella sektioner, trots allt
sitt skrik. Det var en politik full av
dubbelhet, falskhet och svek från de kommunistiska
och socialistiska internationalernas sida. Det
internationella proletariatet har svikit sina
spanska bröder. Den syndikalistiska
internationalen var allt för liten för att kunna uträtta
något av verklig betydelse.
Det är nödvändigt att erinra om detta
förhållande. Det republikanska Spanien kämpade
ensamt och övergivet mot en hel värld. Man
hoppades i det längsta att en förändring skulle
inträda. När icke detta blev förhållandet, blev
det för varje månad som gick alltmer klart, att
det republikanska Spanien och därmed också
den i Spanien påbörjade sociala revolutionen,
var dömd till undergång, hur hjältemodigt det
spanska folket än kämpade.
När man sakligt och objektivt söker pröva
anledningen till sammanbrottet, så måste
utan tvekan i första rummet ställas
noninter-ventionen, en sammansvärjning av alla
kapitalistiska intressen emot den socialistiska fara
som en seger för det republikanska Spanien
skulle ha inneburit.
I andra rummet — men också det
synnerligen avgörande — kommer det ryska
inflytandet. Också Ryssland förrådde den sociala
revolutionen i Spanien, Icke i alla avseenden
kan det historiska perspektivet ännu framstå
fullt klart, isynnerhet icke för en bedömare
som icke följt händelserna inifrån. Men i stora
drag framstår denna inblandning klar nog.
Ryssland anslöt sig omedelbart i augusti till
noninterventionen och förblev anslutet till
densamma ända till det tragiska slutet. Men inför
tillämpningen av noninterventionen, inför den
ensidiga, endast mot republiken vända
vapen-blockaden, förklarade Ryssland i oktober 1936,
att det icke kunde betrakta sig mera bundet
av noninterventionsöverenskommelsen än de
andra deltagarna. När Italien och Tyskland
levererade vapen till Franco förbehöll sig
Ryssland att leverera vapen till republiken.
Och så skedde. Ryssland uppträdde som
affärsman och levererade en del vapen på de
hårdast tänkbara villkor, d. v. s. mot extra
kontant betalning i guld. Det var den ”hjälp”
Ryssland gav det spanska folket. Och
småningom upphörde även denna.
Europa befann sig i en period av permanent
krigsfara. När som helst kunde ett krig bryta
ut. När som helst kunde Tyskland angripa
Ryssland. I den internationella maktpolitiken
var det en tillgång av utomordentlig betydelse
att Ryssland hade det republikanska Spanien
som allierad, som en reserv. Utifrån denna
synpunkt förde Ryssland sin spanska politik.
Det förefanns en fara, att de fyra
stormakterna England, Frankrike, Tyskland och Italien
kunde finna varandra i de gemensamma
kapitalistiska intressena emot Ryssland, som
visserligen etablerat en statskapitalistisk regim, men
som dock gjort slut på den privatkapitalistiska.
England avlägsnade sig mer och mer från
Ryssland och påverkade Frankrike i samma
riktning. Det förefaller som om Rysslands
intresse att stå väl till boks hos de kapitalistiska
demokratierna på ett avgörande sätt påverkat
dess politik i Spanien.
Moskva gick in för att politiskt behärska
den spanska republiken. Det var ett ganska
lätt spel. Spanien kom allt mer och mer i
beroende av de ryska leveranserna av krigsma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
