Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
principen är väl en ideell riktpunkt, men
därför inte den praktiskt-politiska konsekvensen
av syndikalismens statsfientlighet. Denna når
man i stället genom att utgå från det andra
momentet i den syndikalistiska statsteorin.
Syn-dikalistema kunna visserligen inte avstå från
våld och tvång under revolutionen, men de söka
inrikta massornas revolutionära aktivitet på
att förinta den tvångsmakt (staten), som är
arbetarnas fiende, och göra därutöver allt för
att onödiggöra och hindra uppkomsten av en
ny självständig makt, som kan bli deras fiende.
Syndikalisternas stora revolutionsuppgift blir
att organisera en regim, under vilken de
ound-komliga tvångsåtgärderna beslutas av
producentorganisationerna och verkställas av deras
medlemmar under organisationens kontroll.
Detta program är begränsat men i gengäld inte
a priori orimligt. Även om det inte utesluter
våld och tvång, är det ändå statsfientligt,
därför att dess förverkligande skulle omöjliggöra
varje organisation i stil med de historiskt
kända staterna.
Sammanfattningsvis kan sägas, att
syndikalismen har en ”revisonsuppgift” i att på nytt
genomarbeta och bestämma sin statsteori. Detta
kan säkerligen ske utan att något hittills
väsentligt offras. Allt som behövs är att klarare
skilja mellan ideell tendens och praktisk-politisk
konsekvens.
Syndikalismens ställning till kriget hör
tvi-velsutan till de mest bearbetade och
debatterade problemen. Tyvärr måste man nog
konstatera att den myckna mödans resultat
knappast blivit lysande. Septemberveckoma i fjol
avslöjade brutalt resignation, osäkerhet och
våldsamma meningsbrytningar också inom vårt
läger. (För att undvika vantolkningar bör
kanske sägas att orden ”våldsamma
meningsbrytningar” inte gälla SAC.)
Vad kan orsaken vara till att man trots den
livligaste diskussion stod tämligen handfallen
när problemet på allvar aktualiserades och
konkretiserades? Det fanns flera orsaker, men vi
nöja oss med att nämna en som är
betydelsefull, fast måhända inte den viktigaste.
Krigs-problemet har i alltför stor utsträckning
isolerats från vår, syndikalismens, helhetsåskådning.
Man har konstaterat att krigen mellan staterna
varit förbrytelser mot mänskligheten i allmän-
Teckning av Castelo: De mördade hennes barn.
het och arbetarklassen i synnerhet, och ut från
denna grundinställning har nian sedan
undersökt med vilka aktionsmedel arbetarna kunna
förhindra krigen.
Dessa konstateranden och överväganden ha
tvivelsutan sitt relativa berättigande. En brist
är emellertid uppenbar. Antikrigskampen
uppfattas inte tillräckligt entydigt som ett
organiskt led i proletariatets klasskamp. Vad som
först och främst måste framhållas är att
”fredlig” konkurrens stödd av väpnad makt, direkta
krigsförberedelser och öppna krig alla äro olika
faser i de kapitalistiska staternas utveckling,
som också påverka arbetarklassens
kampmöjligheter. Arbetarrörelsens uppgift är varken
att dogmatiskt proklamera fred till varje pris
eller, ändå mindre, (som på sistone faktiskt
skett) krig till varje pris. Arbetarna kunna
varken acceptera kapitalismens ohyggliga krig eller
dess skändliga freder. . Alla ansträngningar
måste i stället koncentreres på två uppgifter.
Att bevara arbetarrörelsens ideologiska och
asrrtW’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
